neverkeso

Det kan inte hjälpas att det stör mig när jag går runt  i souvernirbutiker. Där finns alltid grovt tillyxade hyllor, lådor eller små möbler av något slag. De är medvetet lite skeva och råa i ytan, och grålaserade eller behandlade på annat sätt för att få en gammal, sliten look. Man ska få intrycket av att det är antika, eller i alla fall väldigt gamla föremål, men jag tycker att det intrycket förstörs när det står långa rader med likartade prylar på hyllan. Det unika försvinner i mängden.

Den man ligger med får bädda.

Den som tar, han har.

Det man inte minns har inte hänt.

Det man inte vet har man ingen aning om.

Det vi inte gör i dag slipper vi göra om i morgon.

Förtala är silver, förtiga är guld.

Gammal kärlek kostar alltid.

Har man slagit yxan i båten får man ro som fan.

Man ska inte kasta spjut i radhus.

Liten stuga kallas ofta stort dass.

Man måste kyssa många grodor innan man hittar sitt svin.

Som man raggar får man ligga.

Övning ger träning.

Friskt kopplat, hälften brunnet.

Idag har jag varit i Hultsfred. Nu tänker ni förstås att jag har stått lite halvpackad och skrikit mig hes nedanför en scen, med all min packning liggande i ett blött, lerigt tält.
Nejdå, jag hälsade på mina släktingar som bor i Vena alldeles intill Hultsfred. Där tillbringade jag hela mina somrar, tills jag var sex år. Övriga året bodde vi i Stockholm.
Det var skönt att åter få höra den lugna, vänliga dialekten, och få träffa mina släktingar som inte ens kan stava till stress. Det verkar inte finnas något som rubbar lugnet hos en smålänning. Jag svängde in på gårdsplanen, där min favoritsyssling stod och krattade gruset. Vi hade inte träffats på över 20 år, och det var ett spontanbesök från min sida, men när jag hoppade ur bilen sa han lugnt:
- Jasså, är det du som kommer, vad roligt (och så ska ni tänka er den repliken utan att "r" hörs,ungefär som Raskens låter).
Han sa det med ett tonfall som om jag hade åkt till kiosken och tillbaka ungefär. Ingen förvåning eller någon översvallande reaktion, utan bara ett lugnt konstaterande (som kändes helt äkta).

Sen ägnade vi den närmaste timmen åt att inspektera gården för att se vad som var förändrat, och prata gamla minnen.
När vi satt och fikade nämnde han att det hade varit svårt att sova på natten, för musiken från Hultsfredsfestivalen hade hörts ända dit, tvärs över skogen, 1,5 mil bort.

Och så suckade han lite och sa att det antagligen skulle bli ännu högre ljud nästa vecka, när Metallica ska uppträda i Hultsfred. Men han var inte speciellt uppriven. Han är ju smålänning.

De senaste dagarna har jag läst två böcker som egentligen är väldigt olika varandra, men som visade sig ha vissa likheter.
Först läste jag "En förtjusande man" av Marian Keyes. Jag vet inte om jag var annorlunda när jag läste den här boken, men jag tyckte inte att hon hade det lättflytande språket som hon brukar ha, och jag tror inte att jag skrattade högt en enda gång när jag läste den. Men den var läsvärd eftersom hon har tagit klar ställning mot våld mot kvinnor, och man får möta ett antal kvinnor, som inledningsvis inte är kopplade till varandra, men det visar sig att de har en hel del gemensamt. Vill man läsa den glättiga Marian Keyes och skratta åt en massa tokigheter blir man kanske besviken på den här boken, men behållningen är hennes uppfriskande och rättframma sätt att beskriva både personer och händelser.
I boken har ett gäng transvestiter stor betydelse för handlingen.
..

Och det visade sig av en slump att det fanns transvestiter även i nästa bok, nämligen "Klädd för döden" av Donna Leon.
Det är en kriminalhistoria som utspelar sig i Vendig. Som vanligt får man möta kommissarie Brunetti som försöker bekämpa brottsligheten i Venedig med omnejd. Donna Leon har en fantastisk förmåga att beskriva stämningar och miljöer, dofter, smaker och känslor. Det känns som om man är närvarande och åker med i taxibåtar eller kliver in i ruffiga hus, eller vitlöksdoftande restauranger.


Det roliga med att läsa två transvestitböcker efter varandra var att författarna hade så olika attityd till transingarna.  I Keyes bok var de roliga kompisar, medan de beskrevs som lite mer skumma och suspekta hos Leon.

Två bra böcker för hängmattan!