neverkeso

Det är flera stycken som har haft frågor om teckningarna jag lägger in ibland på bloggen. Det är min ena bror som ritar dem. (Ni hittar alltid hans signatur "Tompa" någonstans på bilden) Ibland kommer han på idéer helt apropå, ibland spånar vi ihop tokigheter tillsammans och ibland blir han inspirerad av ett inlägg eller en kommentar.
Det är bara en liten del av hans bilder som jag har publicerat här. Rätt som det är kommer ni kanske att få se dem i ett helt annat sammanhang...

Men kom ihåg var ni såg dem först ! :) 

Vi åkte båt till Utö igår, och på flera ställen ute på fjärden såg vi stora stråk av gulaktiga, kladdiga alger. Det var svårt att ta en bild som visade hur det såg ut, men jag hoppas att det går att se de gula stråken i vattnet. I den här värmen kommer de att sprida sig med vindens hastighet.

De var lömska och angrep mig bakifrån. Förmodligen hade de pratat ihop sig, för de gav sig på varsin axel samtidigt, och innan jag hade hunnit agera kom en tredje och högg mig i låret. Jag vet nog vad de var ute efter. De ville hugga till och slita loss ett stycke kött.
Efter att ha sett ett antal Bondfilmer visste jag vad jag skulle göra, så jag tog min halvfulla Lokaflaska och drämde till dem, en efter en. Bang! Bang! Bang!
Där låg de utslagna på marken, besegrade! Jag log ett snett leende och gick vidare.
Ge er på mig om ni törs, ni lömska hästflugor!

Jag läste i en av kvällstidningarna att en tvååring hade blivit illa biten av en hund, och det gav mig en tråkig flashback.

När min mellersta dotter var ca 2 1/2 år (den äldsta var 5 1/2 och yngsta dottern var ännu inte född) var vi och hälsade på hos några kompisar, som hade varit grannar med oss, men precis hade flyttat till ett nytt hus. De hade en 8 månader gammal forsteh, som våra barn ofta hade lekt med.
Vi satt i deras matrum och fikade, och jag satt vid bordet i en kökssoffa tillsammans med mina tjejer. När min mellantjej hade fikat klart skulle hon klättra ner från soffan och gå iväg och leka lite grann. Ni kan föreställa er hur en liten tjej på drygt två år bökar lite för att komma ner från en hög soffa.
Plötsligt hörde vi hur det small till under bordet, och så hördes ett kort skrik, men sedan blev det tyst, förutom ett par hundkäkar som slog ihop ett par gånger. På bråkdelen av en sekund hann vi inse att det var vår tjej som hade blivit biten av hunden, så jag flög upp och var på väg in under bordet.
När jag drog fram henne var det en fruktansvärd syn. Ansiktet såg ut som en blodig massa och hon var helt livlös. Jag kände mig fullständigt tom och hann tänka tankar som: "Undrar om man ringer ambulans även om ens barn är dött?".
Sen agerade min man och jag som robotar. Det kändes som en evighet fast det säkert inte tog många sekunder. Jag fick en trasa av kompisen som jag torkade Y i ansiktet med. Då såg vi att ansiktet fanns kvar, men vi trodde att ögonen var borta. När jag lyckades torka lite till såg vi att ögonen fanns kvar. Hon hade puls och andades svagt, men var medvetslös. I ansiktet var det några små sår, men uppe på skallen var skinnet uppfläkt i ett sår som var drygt 12-13 cm långt. Det var fruktansvärt, som en sned skalpering!
Jag tryckte ihop såret med ena handen, och bar henne med den andra, samtidigt som kompisarna snabbt lindade en filt om henne. Det var nämligen en svinkall marsdag med massor av snö och hala vägar. Det gick inte att få tag på någon ambulans, det skulle ta minst en halvtimme innan den kom, så vi var tvungna att åka iväg själva i vår bil.
Maken rusade ut och startade bilen, kompisarna fick på mig ett par skor, där jag stod med vår blödande unge i famnen,och så fick stora tjejen stanna kvar hos kompisarna medan vi åkte iväg.
Jag kunde inte släppa taget om hennes huvudsvål, så jag kunde inte spänna fast mig i bilen, och så åkte vi så fort vi vågade utan att vara fastspända på snöiga vintervägar. Åkturen gick bra, och efter ca 20 minuter kom vi till jourläkaren.

Y var fortfarande medvetslös, och vi rusade in och fick lägga henne på en brits, där hon blev undersökt. Läkaren och sjukskötaren hade direktkontakt med en kirurgavdelning för att konferera om hur de skulle göra. De var oroliga att det skulle kapslas in en massa bakterier som skulle orsaka infektioner om de sydde ihop ett hundbett, men å andra sidan var de tvungna att sy ihop ett så stort sår.
När de gav henne en stor stelkrampsspruta rakt in i såret på huvudet brast det för mig och jag bara störtgrät. Då blev de oroliga att de skulle behöva ta hand om mig också, men jag förklarade att chocken hade släppt när jag visste att hon fick hjälp, så jag behövde bara gråta av mig lite.
Till slut sydde de ihop såret med minst 15 stygn, och så limmade de ihop några småsår i ansiktet, bland annat under hakan och under ena ögat. Därefter fick hon ett jättebandage över hela huvudet, och efter drygt en timme vaknade hon ur medvetslösheten, men självklart var hon helt groggy.
Dagen efter var hon trött och hängig, och hon pratade inte längre. Inte ett ord sa hon på flera dagar, så vi var oroliga att hon hade fått en hjärnskada av smällen. Lyckligtvis återhämtade hon sig och började prata igen efter någon vecka, så det var ingen bestående hjärnskada, bara en mycket kraftig hjärnskakning.

¤ Det stora ärret har med åren flyttats upp från pannan så att det sitter ungefär i hårfästet, som ett stort Harry Potter-ärr.  Hon betraktar ärret som en självklar del av sig själv, och hon vill inte slipa bort det.

¤ Hunden fick leva vidare tills han höll på att hugga en liten halvårsbaby något år senare. Då fick han gå till  de sälla jaktmarkerna.

¤ Vänskapen blev en aning ansträngd, eftersom de behöll hunden.

¤ Jag hatar fortfarande när hundar ligger under bord, och framför allt tycker jag fortfarande att det är obehagligt när barn ska in under bord tillsammans med hundar.

¤ Jag får lite puls när jag skriver det här, för jag återupplever skräcken jag kände.

¤ Dotter Y och våra andra döttrar har inte blivit rädda för hundar efter den händelsen.

Uppdatering: Så här ser ärret ut nu.

Jag börjar undra om jag har varit ledig för länge nu. Det kanske skulle vara nyttigt att börja jobba igen. Jag hade en väldigt konstig dröm inatt, men jag har inget drömlexikon, så jag kan inte tolka mina undermedvetna tankar. Hur tolkar ni det här:
Vi hade precis börjat terminen, så vi hade en hel dag med konferenser (kompetensutvecklingsdagar heter det så fint...). Vi satt i en stor slottssal med en massa snirklade stolar som stod i en halvcirkel med en stor, tjusig öppen spis där cirkeln av stolar var bruten. Jag satt längst nere vid den öppna spisen, och bredvid mig satt min klassföreståndarkollega. Plötsligt fick jag en hård dunk i ryggen, och kände därefter hur en hand kramade om min axel. Jag vände mig snabbt om, men det stod ingen bakom mig. Jag insåg snabbt att det var ett spöke som bråkade med mig.
Min klassföreståndarkollega undrade vad jag höll på med, och när jag berättade om spökattacken muttrade han bara och trodde inte på mig. Han ansåg att jag skenade iväg och inbillade mig.
Då tittade jag upp i taket, där en stor cocker spaniel roterade runt, runt och flög i cirklar runt rummet. Alla andra i rummet såg ganska rädda ut och sprang iväg från sina platser, men min klassföreståndarkollega satt kvar och trodde inte heller nu på spökerier.

Hur ska man tolka den drömmen?



Som en upplysning måste jag nämna att kollegan är en mycket trevlig person, vi har delat klass i många år, och vi är väldigt goda vänner, så det handlar inte om någon uppblommad aggression (vad jag vet alltså, men det undermedvetna kan kanske komma med överraskningar) 

Alldeles för smärtsamt vackert för att kommenteras. Lyssna, djupandas och titta mig i ögonen och säg att ni är oberörda!

Recept på vanliga såpbubblor:

1 dl diskmedel 

1½ - 2 dl vatten

½ tsk florsocker eller strösocker

Rör ihop ingredienserna försiktigt, annars löddrar blandningen.

Och om du vill ha lite segare och större bubblor kan du använda det här receptet:

½ dl diskmedel

¼ - ½ dl glycerol (köps på apotek eller i färghandel)

2 - 5 dl vatten

(1 tsk florsocker eller strösocker)

Blanda ihop ingredienserna försiktigt så att lösningen inte löddrar. De här bubblorna blir stora, hållbara och vackra. Vill du ha segare bubblor minskar du vattenmängden.

Jag såg ett litet barn som blåste såpbubblor och plötsligt mindes jag hur det kändes att fylla lungorna med luft och försiktigt pusta iväg en skimrande såpbubbla.
Ibland hade vi köpt en flaska färdigt såpvatten, men oftast blandade vi till eget av diskmedel, vatten och andra ingredienser som skulle testas. Det blev väldigt olika resultat av de olika blandningarna. Ibland sprack bubblorna nästan direkt och ibland höll de länge och svävade runt, regnbågsskimrande. Jag tyckte alltid att det kändes så sorgligt när de långlivade slutligen sprack. De kortlivade sörjde jag inte alls på samma sätt. 

Jag brukar inte kunna släppa Donna Leons böcker ifrån mig förrän jag har kommit till sista sidan. Hon skriver om mordfall och polisarbete, men hon har en förmåga att väva in beskrivningar av miljöer så att man känner det som om man befann sig på platsen, och hon skriver om oljefräst, vitlöksdoftande mat och mustiga viner så man är konstant sugen på mat när man läser böckerna. Dessutom har jag de senaste åren insett att jag är lite småkär i kommissarie Brunetti, för han är så charmig och mänsklig.
Men när jag läste "Djupt vatten"  saknade jag de sinnliga miljö- och matbeskrivningarna. Den handlar om ett mordfall strax utanför Venedig, och det är helt klart en spännande intrig där lokalbefolkningen håller varandra om ryggen och vägrar att hjälpa poliserna i deras arbete. Det var en spännande handling, men den fångade mig inte som den brukar. Den speciella "Leon-känslan" saknades och det var mer en bra, men ganska opersonlig deckare.
En läsvärd bok, men absolut inte Donna Leons bästa.

Däremot rekommenderar jag att ni läser andra böcker om kommissarie Brunetti.

På förmiddagen


På kvällen


Nattliv


Kvällshimmel

Den här utsikten hade vi från vårt hotellrum. Det kändes som om man stod på en båt, för man såg bara blått hav och blå himmel.

Vi har precis köpt en ny våg. Förutom att den visar vikten visar den fettprocent, vattenhalten i kroppen, muskelprocent och det individuella förmodade kaloriintaget.  När analysen är klar kommer den med utgångspunkt från medicinsk forskning med goda råd om hur man bör ändra sin livsföring. Den kan ge tips om att man måste dricka mer vatten, öka sin motion eller förändra sin kost. Om man programmerar in sina personliga data på en liten dosa (som för övrigt även är en klocka) känner vågen igen personen som står på vågen (man måste vara barfota när man väger sig) och visar alla data i ett tjusigt linjediagram. Man kan ställa in frekvensen på varje dag, varje vecka eller varje månad beroende på hur detaljerat man vill ha sitt linjediagram.

 

Ja, ni undrar förstås...jo, jag behöver inte dricka mer vatten, det är helt ok:)

För den som är intresserad heter vågen Soehne Body Balance Comfort F5

Jag brukar alltid vara lomhörd en halv dag efter en flygresa, för det slår lock i mina öron direkt. Nu har jag hittat något fiffigt på apoteket. Där kan man köpa tryckutjämnande öronproppar, som fungerade perfekt. Man ska sätta in dem innan planet lyfter, och ha kvar dem i öronen tills man har kommit upp på full flyghöjd. Sen är det dags att sätta in dem igen en timme före landning, och då ska de sitta kvar ända tills kabindörrarna har öppnats.
Det går att höra vad folk säger fast man har propparna i öronen, men det låter ganska burkigt och dämpat.
En fantastisk uppfinning!

 

Jag träffade alldeles nyss vår nya granne. Han verkar svår att lära känna, för han vände taggarna ut direkt...

Finnes: renoveringsobjekt för dig som är händig och har gott om tid. Stora möjligheter till individuell utformning.

Alla som har läst "Flyga drake" kommer att känna igen berättarstilen i den här boken. Den har en lågmäld och saklig ton, med många inslag av årtal och historiska och politiska fakta. All den faktan förtydligar händelser och situationer i landet, men kan ibland dra ner på tempot i berättelsen.  Om man är van läsare av deckare måste man ställa om sin lästeknik och sluta lägga årtal och detaljer på minnet, för här driver de berättelsen framåt, det är inget man måste komma ihåg senare i boken.
Tusen strålande solar handlar i huvudsak om relationen mellan två kvinnor som är gifta med samma man. Handlingen spänner över en period på drygt 40 år, och under den tiden hinner det hända otroligt mycket både i huvudpersonernas familjer och i samhället omkring dem, både ur politisk, religiös och ekonomisk synvinkel. Författaren skriver på ett torrt sätt både om kärlek, lycka, vänskap,sorg, skräck, våld, grymhet, ensamhet och ofattbar ondska.
Ibland har jag varit tvungen att göra ett avbrott i lyssnandet (jag har den som inläst bok) för att jag helt enkelt inte har klarat att ta in mer obarmhärtig grymhet utan slut. När jag har trott att de hade nått gränsen för vad en människa tål av lidande och misshandel kommer det obönhörligt mer, och jag har legat på stranden med tårarna rinnande och snörvlande näsa. Det går inte att värja sig mot den starka berättelsen. Den lugna, sakliga tonen och det faktum att det är verklighet för så många gör det nästan smärtsamt att läsa.

Jag vill inte avslöja hur det slutar, men man måste vara medveten om att en historia som inte är skriven med en ytlig, glättig, skojfrisk stil knappast slutar med en kyss i solnedgången...
Det som är lite fascinerande är att författaren skrev "Flyga drake" ur ett mansperspektiv, och den här boken är skriven ur ett kvinnoperspektiv. Båda perspektiven känns äkta och trovärdiga.

Den är klart läsvärd. Kom ihåg att ladda upp med pappersnäsdukar först.

Vi är inte hemma än på några dagar, men jag var tvungen att skriva lite om den här boken. Nu ska jag gå och ta ett dopp i poolen!

Har ni hört talas om Matt Harding? Han sa upp sig från sitt jobb för några år sedan för att åka jorden runt. Nu har han besökt över 60 länder, och som en rolig gimmick har han filmat sig själv när han dansar i alla länder han besöker. Hans dansfilm har hamnat på YouTube och har blivit otroligt uppmärksammad. Tydligen har klippet visats flera miljoner gånger.
Eftersom han och hans dans har blvit så uppmärksammade (trots att han inte är en skicklig dansare) är han intressant för olika företag som vill ha honom som reklampelare. Tydligen är det bland annat ett tuggummiföretag som erbjuder honom en hutlös massa pengar för att han ska fortsätta åka världen runt och dansa, samtidigt som tuggummit ska heta Matt Harding, förstås.

Jamen, hur är det möjligt? Hur kan man sitta och höra vågskvalpet från Medelhavet och plötsligt snöa in på Snövit och de sju dvärgarna? Jag kunde för allt smör i Småland inte komma på alla sju...

Men få se hur var det nu....Trötter, Butter, Glader, Toker, Kloker.....nej, men hjälp, hur kan man glömma det...?
Jo, Prosit  var det ju! Få se, då är det ...hm få se....nej, det var bara sex stycken! Hur i allsindagar kan det vara så svårt att komma på den sista....hmmmm......yes! Blyger!  Ahhhh! Underbart! Nu kan jag sova gott i natt!!

...med badkläder, solglasögon, linnen och shorts. Nu blir det två veckor med Medelhavsbad och spansk sand mellan tårna. Jag ska bara vattna blommorna och hoppas att de överlever de kommande veckorna. Pass och biljett ligger på plats, löparskorna får följa med på resan, tryckutjämnande öronproppar ligger lätt åtkomliga i en väska.
Jag är i valet och kvalet vilken eller vilka kameror som ska med. Både den lilla digitala kameran och systemkameran, eller bara den lilla? Jag är så rädd att min ögonsten (min Nikon systemkamera) ska bli förstörd eller stulen, så den får nog ligga kvar här hemma.

Längst ner i väskan ligger två böcker, nämligen "Dödens pendel" av Jonas Moström

 

och "Djupt vatten" av Donna Leon



och dessutom ligger två ljudböcker där, nämligen "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini



och "I djävulens sällskap" av Peter Robinson



Nu gäller det att sova lite lätt ett par timmar, för flyget går så okristligt tidigt att vi måste åka hemifrån  klockan tre för att hinna till incheckningen i tid.

Jag får se om vi slinker in på något internetcafe´ . Annars ses vi om två veckor! Ha det bra!

Min treåriga systerdotter Tora tittade på mina tånaglar, och sa:
- Åhåååå! Nagellack!!
Varpå hon log uppskattande och nickade vänligt. Hon tyckte verkligen att det var snyggt. Det kom från hjärtat!

Snacka om fin komplimang! Man kände sig verkligen speciell.