Vi håller distans
Vi lever i en märklig tid just nu. Vi lärare på skolan sitter ganska trångt i våra arbetsrum, men när vi ska ha våra möten och konferenser får vi antingen sprida ut oss i olika rum, eller försöka hinna hem och knäppa igång datorn, för våra möten ska ske digitalt. Våra utvecklingssamtal den här terminen kommer att ske digitalt, i form av Teams-möten med föräldrarna.
Förutom våra konferenser har vi undervisning som vanligt, i normaltrånga klssrum med närmare 30 elever. Under våren och hösten var frånvaron hög bland personalen, eftersom det fanns krav på att vi skulle stanna hemma även vid milda sjukdomstecken, som lätt förkylningskänsla, halsont eller allmän sjukdomskänsla. Om det var några andra i hushållet som var sjuka var man tvungen att stanna hemma.
Under vissa perioder var frånvaron extremt hög, både bland personal och elever. Då kändes det extremt obehagligt, för man visste inte om det var på väg att bli värre och värre hela tiden.
Just nu är det inte så väldigt hög frånvaro, men vi uppmanas att jobba hemifrån när det är möjligt, och vi som åker med kommunala färdmedel får gratis munskydd av kommunen.
Det står flaskor med handsprit på alla strategiska platser, och vi får inte vara fler än åtta personer i vårt stora personalrum, där vi i vanliga fall kan samlas nästan 100 personer när det är fikadags.
Vi ombeds att inte sitta där och fika alls, utan bara komma och hämta fika och sedan sätta oss vid våra skrivbord. Och när vi ska hämta fika ska man gå längs en upptejpad bana på golvet som ska säkerställa att vi håller avstånd.
När vi har fikat klart ska vi gå in och ha våra lektioner bland 30 små juveler i alldeles för trånga salar.
All idrottsundervisning är pandemianpassad sedan i våras. Det innebär att de har utomhusaktiviteter mesta tiden, men den senaste tiden har de kunnat organisera lite racketsport på ett genomtänkt sätt i en jättestor idrottshall.
Och apropå idrott så har min äldsta bror hittat lösningen på hur hockeyspelare ska kunna hålla tillräcklig distans när de spelar. Se bilden här ovan.
Vatten, vatten, vatten
Varje dag den senaste tiden har himlen levererat en lagom mängd regn eller snö. Ibland blir det mer än lagom, som när regnet har vräkt ner varje dag i ett par veckor. Marken blir alldeles vattenmättad. Överallt dyker det upp små vattendrag, som oftast ligger alldeles torrlagda, men som nu porlar muntert när man går förbi. Det dyker upp små bäckar där man minst av allt har väntat sig det. Små bäckar svämmar över och forsar fram. Åarna blir större och större, och alla diken är vattenfyllda.
Nere vid badplatsen vid Fryken är vattenståndet rekordhögt, och den gamla båtbryggan ligger delvis under ytan. Vattenståndet är nästan en meter högre än normalt. På nyheterna har de haft inslag om att vattennivåerna vid Arvika är så höga att det riskerar att skada byggnader och vägar om det blir översvämningar, så nu har de beslutat att aktivera översvämningsskyddet. Jag trodde att det bara var att öppna dammluckor och starta pumpar så skulle allt lösa sig snabbt. Men det kan tydligen få andra konsekvenser i andra delar av vattensystemet:
Vi får en del frågor kring slussöppning i Säffle. Att öppna slussen i Säffle är ett av de möjligheter som kan övervägas i arbetet med att motverka höga flöden i Byälven och Glafsfjorden. För att öppna slussen i detta sammanhang krävs ett beslut från räddningschefen till Sjöfartsverket, som äger och ansvarar för slussen. Att öppna slussen kan ge minskade vattennivåer uppströms i Glafsfjorden och Harefjorden. Men denna effekt är beräknad utifrån att vattennivåerna fortsätter att stiga. Idag visar prognoserna att vattennivåerna snart, 4 – 6 januari, når sin kulmen . En öppning nu bedöms alltså ge en mycket liten effekt eller ingen effekt alls. Samtidigt vet vi att en öppning av slussen riskerar medföra så stora skador att de inte blir rimliga att åtgärda.
Jag är ändå fascinerad av hur lite vi rår på naturens egna krafter.
