neverkeso

När vi kom dit igen efter ett par veckor hade älgen varit där och mumsat och bitit av en av rankorna, så att den låg och deppade på jorden bredvid sin moderplanta. Jag tog in den avbrutna kvisten och lät den stå i ett glas vatten i stugans köksfönster. Det visade sig att den sköt ut några gröna blad och nöjde sig med att få en skvätt vatten när vi kom till stugan med ganska långa uppehåll emellan.

När vi kom dit i januari började den se deppad ut, även om de deppiga bladen fortfarande hängde kvar, så jag tig med den till Stockholm och tryckte ner pinnen i en superkub av näringsdränkt torv som har någon magisk kraft att ge livsandar åter till  även de mest hopplösa fall.

Kvisten verkade dock ha tappat livsgnistan, så jag var på väg att kasta den för några veckor sen, men jag vill alltid kämpa in i det sista, så den fick stå kvar i kuben i ett glas vatten ett tag till, bara för att jag var så blödig och ömhjärtad.

Idag försökte jag stålsätta mig och slänga de blommor som liksom inte ger hemmet en prunkande inramning. När jag lyfte upp vinkvisten upptäckte jag att den har skickat ut ett gäng friska rötter, och vid närsynt granskning hade den även två små ljusgröna knoppar på gång! Så nu ska den pysslas om här i storstan ett tag till innan det blir en chans att plantera den bredvid sin mamma igen!

Kanske inte de vårfräschaste blad man har skådat!

Jag trodde döden hade inträffat här.

Tills jag upptäckte det här!

Och det här!