neverkeso

Jag sover tungt som ett barn, blir inte störd av några ljud, vaknar inte ens av åskoväder eller skarpa knallar. Jag brukar inte heller minnas vad jag har drömt. Precis när jag vaknar tänker jag ibland på något jag har drömt, men efter bara en kort stund brukar det vara helt bortsopat, även när jag har bestämt mig för att komma ihåg drömmen för att kunna berätta den för andra. Det är bara någon enstaka gång som jag lyckas komma ihåg vad hjärnan har sysslat med under natten, så jag kan inte påstå att jag har återkommande drömmar.

 

Men jag var med om en märklig händelse för många år sedan, när jag var tonåring. Mina föräldrar hade rest till Norge och hade med sig min lillasyster på resan, och mina storebröder hade åkt till Gotland, så jag var ensam hemma och skrotade några dagar.

En natt vaknade jag av att jag hade drömt att jag såg min ena bror ligga på gräset på en tältplats och ha ont i magen. Det stod en ring av människor runt honom och de sa till varandra:

- Ska vi åka med honom till Visby lasarett?

 

Jag tyckte att det var en konstig dröm, men jag gick och lade mig igen, somnade strax, men vaknade av att jag drömde exakt samma dröm en gång till. 

Samma sak hände ett par gånger till, så efter ett tag funderade jag på om jag skulle ringa till Visby lasarett och fråga om de hade min bror där.

Det här var långt, långt före mobiltelefonernas tid, så man fick i stort sett bara tag i människor om man ringde hem till deras fasta telefon i bostaden, eller så fick man skriva ett brev (före PostNords tid kom brev fram på en dag), så jag kunde inte ringa och kolla läget med bröderna i största allmänhet.

Jag insåg att det skulle låta helt skruvat om jag skulle ringa till lasarettet och fråga efter min bror och motivera det med att JAG HADE DRÖMT ATT HAN BEHÖVDE ÅKA DIT.

Jag somnade därför om ytterligare en gång och vad jag drömde då vet jag inte.

 

Någon dag senare kom mina bröder hem från Gotland, och när de klev in genom dörren berättade de att ena brorsan hade fått så ont i magen att han bara låg på gräsmattan med plågor, så de hade diskuterat om de skulle åka till Visby lasarett. Nu kommer jag inte ihåg om han åkte till lasarettet eller ej, men jag kommer ihåg att håren på mina armar reste sig när de berättade det där.

Jag har aldrig lyckats förstå hur det kunde gå till.