neverkeso

Tidigt i våras stängdes tvärbanan i Stockholm av för ett halvårslångt renoveringsarbete, och ersättningsbussar sattes in. De bussarna var alltid plågsamt knökfulla och dessutom konstant försenade eftersom de fastnade i köer och trafikstockningar, så man visste aldrig om man skulle komma fram i tid. Det var otroligt svårt att beräkna hur stor marginal man behövde för att komma i tid till jobbet eller möten med människor. Det är väldigt stressande att inte kunna lita på restiderna, så jag ledsnade och köpte en ny cykel mot slutet av våren.

Jag hade 7-8 km till jobbet, och jag trodde att det skulle bli jobbigt att cykla den sträckan, men jag upptäckte snart att det var jättehärligt att cykla cirka en halvtimme både morgon och kväll. Efter bara några dagar längtade jag efter mina cykelturer.

Efter sommarlovet började jag jobba på en ny skola, även den ca 7-8 km från mitt hem. Det var skönt att hoppa på cykeln på morgnarna och få ladda energi till arbetsdagen.

Tyvärr hann jag bara njuta av cykelturerna i några veckor, för i slutet av augusti blev jag påkörd av en höghastighetscyklist när jag var på väg till jobbet en morgon. Jag flög flera meter vid krocken och föll så illa att jag skadade ena handen och armen rejält. Det blve en heldag på sjukhus med undersökningar, röntgen och en gipsad arm. Cyklisten som körde på mig reste sig bara upp och åkte vidare.

Jag gick gipsad i tre veckor och har sedan gipset plockades bort fått träna upp handen för att återfå rörlighet och styrka igen. Det har gått framåt när det gäller rörlighet, även om det saknas lite fortfarande. När det gäller styrkan fattas en hel del - jag kan knappt lyfta en tung tekopp med min vänstra hand.

Och jag åkte på en hård smäll på handen på mitt jobb för några dagar sedan, så nu ser det ut som om det har blivit värre igen.

Suck!