neverkeso

Jag vaknade till vid halvsextiden i morse, i stugan som ligger långt från närmaste samhälle. Den klara fullmånen från i förrgår hade ersatts av ett kompakt dis , så inte minsta lilla stjärnljus eller månljus kunde slinka förbi de täta molnen. Alla lampor var släckta i hela huset och det var ett par mil till  närmaste gatlykta. Utanför huset finns bara en stor äng och skog. 

Det var så otroligt becksvart att jag lika gärna kunde ha blundat, för ögonen lyckades inte anpassa sig och urskilja någonting i rummet. Stugan är så välbekant att jag kunde orientera mig i mörkret för att komma till toaletten. Därinne ville jag inte heller tända lampan, för då skulle ögonen bli förvirrade och tycka att det var jobbigt när det blev mörkt igen, så jag fortsatte att vistas i det becksvarta.

Men sen när jag passerade köket på väg tillbaka till sovrummet fanns det plötsligt ljus. Det var den lilla orange lampan på kylskaåpet, som plötsligt lyste som en gigantisk strålkastare på en idrottsarena. Inte tänker jag på den lampan annars!

Jag får väl travestera på ett annat känt uttalande - Det är bara i jämförelse med andra ljuskällor något kan anses lysa starkt eller svagt!