Slipping through my fingers..

Nu ska hon flytta hemifrån, den här sköna damen. Hon hamnade hos mig av en slump, eftersom en man som tömde ett förråd med skyltdockor fick en ingivelse och gav bort en av dockorna till mig. Jag blev så förvånad att jag tog emot den, och sen var jag tvungen att hitta en lämplig tidpunkt då jag kunde baxa ner den i mitt källarförråd utan att grannarna skulle undra alltför mycket. Det kändes lika suspekt att bära ner den i smådelar som att bära den i ett stycke. Hur ska man förklara varför man kommer kånkande på en nästan två meter hög skyltdocka ner till källarförrådet? Och alternativet att komma med ett par ben eller några spretande armar i famnen känns minst lika galet. Jag valde en tidpunkt då jag tänkte att det skulle vara väldigt liten risk att möta grannar ute i trappuppgången, och dessutom hade jag täckt dockan med ett påslakan. Det hade kunnat gå helt smärtfritt om det inte hade varit så att en av armarna lossnade just när en man kom in mot hissen från det underjordiska garaget. En av dockans armar alltså. Mina armar satt kvar där de skulle. Jag petade snabbt in den lösa armen under påslakanet så att han inte skulle se att det var en arm. Fortfarande dockans arm alltså.
Då lossnade benen från golvstativet och gled ut från tygsjoket, så att ett par spretiga fötter stack fram genom öppningen i påslakanet. Jag hoppades innerligt att mannen inte skulle lägga märke till det, så vi tittade allvarligt på varandra utan ett ord. Han undrade kanske om jag var galen, och jag undrade om han undrade om jag var galen. Jag minns fortfarande hans blick. Den hade ett inslag av rädsla och förvåning. Vi har inte träffat på varandra sedan dess. Vad vet jag, han kanske genomförde en panikartad flytt redan nästa dag.
Väl nere i förrådet baxade jag upp dockan på stativet och täckte den så gott jag kunde med påslakanet, men hur jag än bar mig åt var det alltid någon kroppsdel som stack ut. Ibland var det en spretig hand och ibland en utsträckt fot. Jag ställde en kartong och ett par stolar strategiskt så att dockan inte skulle synas. Jag var annars rädd för att någon stackars granne skulle komma ner i källaren och se en lång, blek, stel och allvarlig varelse stå och titta dystert ut från ett källarförråd. I så fall skulle den stackars grannen rasa ihop av skräck eller alternativt flytta i full panik följande dag, och jag ville ju inte medverka till att avfolka trappuppgången.
Men nu ska dockan alltså få ett nytt hem. På torsdag flyttar hon till ett café/museum/underhållningslokal. Där får hon det bra. Hon slipper stå undangömd och skyld under döljande tyglager och får istället en uppsatt position där hon får uppmärksamhet och kanske beundran. Det är hon värd.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback