neverkeso

De här korna har det så galet bra, i den största kohagen jag någonsin har sett, men ändå är de så sällskapliga att de nyfiket  trängs vid grinden för att hälsa när man går förbi i skymningen.

Och så blev det lite, lite senare på kvällen. Mångubbens ansikte syntes tydligt och en flock fåglar lyfte och flög sin väg.

Det var så galet vackert, men nästan omöjligt att fånga med kameran. Solen glödde på himlen som ett stort rödgult lysande klot, himlen brann av olika färger, och på åkern trängdes korn, timotej, blåklint och vallmo. Det var ett av ögonblicken man tar med sig för att plocka fram i vintermörkret.

Det blev kväll i de täta skogarna där John Bauer träffade sina troll och älvor, och om man vandrade fram längs den leriga stigen, kasade sig ner från hala, mossiga bergsbranter, hukade sig under träd med svepande grenar, tog jätteskutt över vattenfyllda diken och försiktigt klev över stängsel runt hagar kom belöningen i form av bad från guldfärgade klippor. Precis innan man kom fram till vattnet fanns en stor rotvälta som var som en grotta. När man klev in i grottan kunde man kika ut över vattnet genom öppningen mellan de grova rötterna.

På bilden syns det inte att det är ett brant stup ner mot vattnet, och därför måste jag bekänna att jag inte vågade bada på de superhala tvärbranta klipporna, utan jag stod bara och beundrade utsikten.