neverkeso

Jag blev så otroligt rörd den dagen vi hade vår julavslutning, då tre gamla elever, som gick ut från vår skola för några år sedan, kom och hälsade på med en stor bukett röda rosor. De stannade och pratade en stund, och det var roligt att höra hur de har det nu. Vi var överens om att livet kan vara en berg-och dalbana men att man oftast kommer ner på fötterna. När man träffar gamla elever är det alltid en blandning av saknad, minnen av både glada och ledsamma stunder och glädje över att de har vågat och klarat att kasta sig ut i livet. 

Nu sjunger rosorna på sista versen, men glädjen över deras besök finns kvar länge än.