neverkeso

Vet ni hur man löser undervisningen när man har tre elever som sitter med i rummet utan att förstå ett ord av det som sägs? Jo, jag ger först instruktioner till hela klassen, och därefter sätter jag de tre nya eleverna vid ett bord där jag försöker ge instruktionerna igen genom att rita, gestikulera och tala långsamt och tydligt. Detta kompletteras med förklaringar på engelska till en av eleverna som förstår lite engelska. För att förklara ytterligare skriver jag instruktionerna på svenska med hjälp av ett översättningsprogram som översätter till persiska/dari. Översättningsprogrammen är inte helt tillförlitliga, så den översatta texten kan bli lite märklig, men förhoppningsvis gör huvudbudskapet att det blir begripligt. Och i sista hand får jag hoppas på att eleven som nästan helt saknar tidigare skolgång och alltså har problem att läsa texter på sitt hemspråk får allt förklarat för sig av de andra. Fungerar det tror ni? Förvånansvärt bra, skulle jag vilja påstå. Är det knepigt? Mycket! Jag vet ju att översättningsprogrammen inte klarar av att översätta på ett grammatiskt korrekt sätt, så det finns alltid en risk att det blir obegripligt. Är det jobbigt? Ja, faktiskt. Klasserna är sprängfyllda, och det finns många elever som har olika svårigheter och behöver extra hjälp och anpassningar av olika slag, så det är svårt att hinna med och räcka till för alla. Då är det en stressfaktor att veta att jag inte har läromedel eller hjälpmedel till mina nya elever. 

Nu har jag turen att ha en helt underbar klass där eleverna själva tar initiativ för att hjälpa varandra och de nya eleverna på ett bra sätt. 

Det är en utmaning att skapa meningsfull undervisning utan resurser och läromedel.

Och i torsdags kom 100 nya flyktingar till kommunen. 100 nya på en dag. Nu krävs det kloka beslut för att det ska bli bra undervisning och en fungerande integration.

 

Men det är kanske inte så konstigt att nästan alla kollegor jag har talat med den senaste tiden är rörande eniga om att vi är så trötta, så trötta just nu. Nästan alla ( inklusive mig) berättar att vi stupar i säng tidigt på kvällarna. Många har somnat på soffan med kläderna på. Vi blir trötta, men vi kommer självklart att orka. Vi har varma hem och mjuka sängar. Vi sitter inte i överfulla båtar i mörkret på en farofylld färd över stormiga hav. Vi har mat i våra skåp. Vi behöver inte oroa oss för att bli fängslade, hotade, torterade för vår hudfärg, politiska eller religiösa tillhörighet eller vår etnicitet. Vi möter bara blickar som är glada för att ha klarat resan, men långt därinne finns sorg över och längtan till familjemedlemmar som miste livet i oroligheter i landet de har lämnat, eller som inte klarade resan. Det finns en sorg över att de lämnade hot, våld och hat bakom sig, med förhoppningar om ett bättre liv, och så kommer de till ett land där det börjar bubbla av otäcka handlingar och åsikter. 

Mina kollegor och jag vill så mycket och förmår så lite.