Jag har slipat bort fula spår av rinnande färg på mina burkar idag. Därefter har jag målat ett tunt och jämnt lager med en liten lackroller, så ytan blev lite bättre. Men jag råkade oturligt nog ta tag i ett av locken, som inte var riktigt torrt än, så jag blev tvungen att måla ett lager till där. Innan jag var där och gjorde avtryck var ytan alldeles perfekt, men när jag målade ett lager till blev det tråkigt nog en aning skrovligt. Jag intalade mig att det skulle se charmigt och personligt ut. Det är väl skavanker och imperfektioner vi alla älskar? Det perfekta är ju inte lika intressant, eller hur?
När jag var färdig med burkarna var det en hel del färg kvar i rollern, så jag försökte komma på vad som skulle kunna bli snyggt i en guldbronsfärgad nyans. Det fick bli en champagneflaska från nyår som låg och väntade på att bli sorterad i rätt fraktion i soprummet. Nu blev det en elegant flaska som passar perfekt om jag någon gång skulle få en långskaftad ros eller en ståtlig gerbera.
Eftersom det fortfarande var lite färg kvar målade jag även en tom pepparkaksburk så att den ska kunna fungera som ett lite tjusigt blomfat.
Sen slutade jag måla. Jag ville inte att hemmet skulle se ut som ett hemmens motsvarighet till syskonen Von Trapp (i Sound of Music) där alla saker i stället för att ha likadana kläder, sydda av gardiner, skulle vara målade i samma gyllene nyans. Det finns ju en gräns när det slutar att vara en pikant detalj och i stället börjar se lite konstigt ut.