neverkeso

Just nu sitter jag i ett knäpptyst klassrum, där det enda som hörs är det svaga prasslandet från papper och det lätta skrapandet från 30 pennor, när mina nior skriver matteprov.

Vi har stångats och slitit i drygt två år, där jag har mött tjuriga, skrattande, gråtande, strålande och trötta elever. Ibland har jag undrat hur jag ska få alla på banan, med alla avkörningar som förekommer, men just nu inser jag att vi åker på samma motorväg - åt samma håll!

 

Det där slitet, tjatet och envisheten har lönat sig! 

Ungarna är på banan!