neverkeso

De sista veckorna varje termin är otroligt stressiga. Det är så mycket som måste bli färdigt, så mycket som ska testas, rättas och sammanställas, och så många ungar som måste jagas med eldgaffel för att genomföra alla sina uppgifter, så hiskeligt mycket som ska administreras och dubbelkollas.

Om man kombinerar den intensiva perioden med ett personligt uppbrott blir det verkligen en tillvaro där man kör på en högre växel.

Men rätt som det är sitter man i den nya bostaden, ägodelarna är på plats, och med ett tangenttryck skickar man iväg hela betygslistan och allt är klappat och klart.

Och då blir allt plötsligt så lugnt, tyst och stilla. Så där liksom öronbedövande tyst och lugnt.

Hur kan tillvaron snurra runt på det viset och sedan plötsligt tvärstanna med en tvärnit?

Jag försökte hitta en Nina Hemmingssonbild som skulle kunna illustrera den känslan, men jag hittade en annan bra bild i stället.