neverkeso

Jag har stor tolerans för olika språkliga fel. Om personer från andra länder ännu inte behärskar språket men vill uttrycka något gör jag allt jag kan för att förstå vad de menar utan att de ska känna sig generade eller misslyckade. När mina elever beskriver, förklarar  eller besvarar något är jag mest angelägen om att förstå själva innehållet, och så blundar jag för stavfel, grammatiska fel och ordval. Jag vill lotsa dem fram och stärka deras lust och självförtroende. När folk skriver lappar och meddelanden med hopplösa särskrivningar eller konstiga stavningsvarianter kan jag tycka att det ser roligt ut, men jag är noga med att inte göra mig lustig på deras bekostnad (så att de ser och hör det alltså. Visst skämtar jag om det ibland).

Jag retar mig på de människor som anser sig vara lite förmer än andra och förlöjligar felaktigheter och vill överlåta all skriftlig verksamhet åt en liten exklusiv elit, där alla behärskar alla skrivregler och ingen gör fel. Det finns ju ett ordspråk som låter: "Skogen skulle vara mycket tyst om inga fåglar sjöng förutom de som sjunger vackert".

 

Följden blir att när personer som beskriver sig själva som Språkpoliser gör fel på något sätt, tex stavar fel eller använder ett ord i fel sammanhang, fylls jag av en mycket oädel känsla. Jag blir skadeglad!

 

(Och nu undrar jag givetvis hur många språkregler jag har brutit mot i ovanstående text!)