Kärleksförklaring till finniga, tjuriga tonåringar
Överallt i diverse medier framställs de svenska högstadieskolorna som livsfarliga institutioner fyllda av hotfulla, skrämmande tonåringar. Det är en verklighet jag inte känner igen. Det jag ser är en himla massa härliga ungar som håller på att bli vuxna. En del är glada, andra är trumpna och en del är avvaktande medan andra är tillitsfulla och kanske alltför förtroliga ibland.
Vissa är ambitiösa och målinriktade medan andra är skoltrötta och totalt omotiverade till sitt skolarbete. Varje dag glimtar det till några ögonblick som gör jobbet så meningsfullt och får fröknar och magistrar att orka lite till. Det kan vara ett leende, en blick eller ett lyckligt: "Nuuu fattar jag!"
Ibland känner man huvudvärken komma krypande när man inte räcker till, när man inte förmår väcka arbetslust eller intresse hos en hängig unge. Tröttheten kan ligga som ett järnok när man inte riktigt vet hur man ska hantera ungar som skolkar, är nonchalanta eller väldigt ledsna.
Arbetsuppgifterna har förändrats med åren, och den rena undervisningstiden blir en allt mindre andel av den totala arbetstiden. Vi ska förbereda, efterarbeta, dokumentera, vårda, samtala, informera.
Och det är så oerhört tillfredsställande när man envist har jobbat med ett arbetsområde fast ungarna har tyckt att det har varit jobbigt och svårt och tråkigt, och plötsligt förstår de vad de håller på med - och då tycker de att det är roligt!
Ibland blir man extra berörd av någon elev. Det har hänt mig flera gånger. Till exempel när det satt en pubertetskille och pratade om sina bekymmer, och han var så rörande gullig så jag fick behärska mig för att inte plocka med mig honom hem, vira in honom i en filt och fixa lite ostmackor och varm choklad.
Men det är tur att vi får låna ungdomarna ett tag i den här härliga och turbulenta åldern när de har mer energi än de kan hantera och känslorna svallar snabbt och häftigt.
