neverkeso

Och jag ska berätta en liten spökhistoria här, som jag vet att jag har berättat för några år sedan, men här kommer den igen.

Jag bodde i många år i ett flera hundra år gammalt hus på en skärgårdsö. Jag älskade varje liten vrå av huset, men tyckte att det kunde vara lite läskigt att gå upp på vinden. Man kom upp på vinden genom att klättra upp på en brant trappa, nästan som en stege, i övre hallen, och så fick man öppna en lucka i taket och kravla sig upp på vinden. Där var det snedtak, och väldigt lågt i tak överallt, och grova takbjälkar tvärs över taket på flera ställen. Precis vid luckan satt en liten dammig glödlampa i en sladd och spred ett mycket svagt ljus i en liten kägla. I övrigt kom det enda ljuset från ett litet trekantigt gavelfönster på vardera kortsida av huset. De stora bjälkarna gjorde att man var tvungen att ömsom krypa under och ömsom klänga sig över grova bjälkar av olika slag för att nå de lådor eller säckar som låg längs in på vinden.

Eftersom jag var spökrädd sedan barnsben, då mina sysslingar utanför Vimmerby hade skrämt mina bröder och mig på de gamla skumma vindarna i de småländska husen, bankade hjärtat stenhårt och fantasierna snurrade i mitt huvud. Jag var livrädd för det okända.

Då, plötsligt, i det virvlande dammet och den skumma belysningen uppenbarade sig en otydlig grå gestalt. Första stannade mitt hjärta nästan, men sedan blev jag kolugn. Gestalten rörde lite på sig och jag tänkte "Jaha, så spöken finns alltså!" och plötsligt var jag inte alls rädd. Jag insåg att det var den där osäkerheten som hade skrämt mig mest, men nu när jag plötsligt stod framför ett livs levande (nåja...) spöke, var det plötsligt inte skrämmande längre. Jag hann börja fundera på om folk skulle tro mig när jag berättade för dem. Ni vet att människor som berättar om övernaturliga upplevelser blir alltid betraktade som galningar. Jag närmade mig den grå gestalten och skulle se vad som hände. Tänk om gestalten skulle säga något? Tänk om den gick omkring bland oss på dagarna utan att vi kunde se den? Jag undrade hur gammalt spöket var, vem det kunde ha varit. 

Jag tog ytterligare ett steg närmare, och samtidigt som jag rörde på mig gjorde även den grå gestalten detsamma. Vilket inte var så konstigt...jag stod nämligen och stirrade på min egen spegelbild i en stor gammal dammig spegel som stod lutad mot en bjälke. 

Jag kände mig otroligt generad och visste inte om jag skulle våga berätta det för någon. Det tog ett tag innan jag hade smält pinsamheten, och sedan berättade jag den som en rolig episod.

Och sen återkom min ologiska rädsla för spöken.