neverkeso

Jag nästan rodnar när jag sitter och tänker på det som jag ska skriva ner här. Det var inte min rabatt, och inte en blomrabatt, men det var en hund i alla fall. Eller två hundar. Mina hundar. Och så var det Kesokompis rabatt ...

 

Så här var det: Jag hade två väldigt spralliga labradorer. Väldigt snälla, men nästan lite översociala och ganska pilska rackare. De var dock hyfsat lydiga, men jag ville helst inte att de skulle fara omkring och störa folk, så jag hade köpt en krok som man kunde skruva ner i marken och knyta fast kopplet i, så att man kunde placera sin hund där det passade. Det var en mycket smart uppfinning som var perfekt att använda i alla möjliga sammanhang. 

Vid ett tillfälle var jag och hälsade på hemma hos Kesokompis i hennes nyinköpta radhus och jag hade både barn och hundar med mig. Jag ville inte att hundarna skulle springa runt och håra/smutsa ner inne i huset, så jag tog min lilla skruv och knöt fast ena hunden i skruven och den andra hunden i ett litet träd på tomten på baksidan av huset. Plötsligt hördes ett brak! Någonstans i närheten fanns en löptik, och de pilska hundarna hade börjat längta efter kärlek så de gick helt enkelt efter doften och gick mot den lockande tiken. Den ena hunden släpandes en metallskruv efter sig och den andra släpandes ett litet träd. 

Kesokompis och hennes man tog det hela med gott humör och satte tillbaka trädet i sin grop, medan jag satt med ågren och kände mig eländig. 

Vilka fina vänner va?