Jag är uppvuxen i en utpräglad tedrickarfamilj. Varje kväll satt vi fyra syskon tillsammans med våra föräldrar och småpratade över en kopp te. Det var både gott och mysigt och grundlade en livslång kärlek till te.
När jag var ute och fikade med kompisar och de beställde in kaffe tog jag oftast en läsk istället, eftersom de flesta ställen erbjöd te i form av Liptons gula i halvvarmt vatten, och det är absolut inte drickbart. De enda gångerna jag drack kaffe var när jag var hos mormor (egentligen mammas moster, men det är en lång historia, så här får hon heta mormor) och vi satt på hennes terass eller i köket på Högbergsgatan och tittade ut över Medborgarplatsen och alla järnväggsspåren vid Sthlms södra och pratade om livet och allt möjligt. Jag älskade att sitta där tillsammans med henne och fika och äta fralla med olika goda pålägg.
När jag träffade mina barns far och hälsade på hos hans släktingar bjöd de alltid på kaffe. Jag var knappt vuxen och ville vara artig men ville absolut inte att det skulle kallna för då tyckte jag att det smakade så förskräckligt, så jag kastade i mig kaffet så att det skulle vara så varmt som möjligt. Det gjorde att de gulliga släktingarna snabbt fyllde på ytterligare en kopp...
Sedan följde ett antal år som småbarnsförälder då jag av ren artighet ofta tackade ja till det kaffe som erbjöds när vi träffade andra småbarnsföräldrar. Det var några få som kände till min tepassion, men det är inte så många som gör riktigt gott te. Temästare är nog min syrra. Hennes te är alltid så himla gott.
Och så har jag jobbat som lärare i ett antal år. På några ställen jag har jobbat har det funnits både kaffebryggare och vattenkokare och på andra ställen har det stått en kaffeautomat. Där har jag vant mig vid att ta kaffe då och då. I perioder av hårt arbete känns det som om man har levt på Alvedon och kaffe. Helt galet!
På mitt nuvarande jobb har vi två kaffeautomater. Det händer att jag tar en kopp kaffe, men oftast tar jag chai-te eller en kopp choklad.
Det godaste som finns är ju kanelte!!