neverkeso

Vi kom att tala om förlossningar för en tid sedan. Det finns hur många olika historier och upplevelser som helst. Mitt första barn föddes på en brits tre timmar efter att värkarna hade satt igång. De hann inte ge mig någon som helst smärtlindring, och framfödandet tog 7 minuter.

När jag skulle ha mitt andra barn var jag tacksam att det inte gick fullt lika snabbt. Då tog det sex timmar efter att värkarna hade börjat, och framfödandet tog lite längre tid, men i det fallet var det ingen som klockade prestationen.

Mitt tredje barn tog jäääättelång tid på sig. 12 timmar från första värken tills hon var framme. Eftersom det verkar som om jag fördubblade tiden för varje gång var det lagom med tre barn. Jag menar, vem vill ligga och ha smärtor i 24 timmar? Eller 48 för femte barnet?

Apropå smärtor så var det en käck och klämmig barnmorska när jag skulle ha barn nummer två. När det väl satte igång och det var dags för barnet att börja komma ut frågade hon om jag ville titta i en spegel! Jag var inte ett dugg intresserad i det läget. Mitt vetenskapliga intresse var indränkt i smärtor och lustgas (som inte funkade). Vad trodde hon? Skulle jag, rund som en boll, mitt i rytmiska smärtor försöka sätta mig upp med benen upphängda i två klykor och titta på mitt underliv i en spegel? Tänkte hon att jag skulle tycka att det var spännande att ett gigantiskt barnhuvud skulle passera igenom en kanal som i vanliga fall var ganska tillstängd? Skulle jag bli rörd och säga: Nä men titta, man börjar se skallen!  Nu ska jag bara fläka ut mig lite till så att det stora barnet kan komma ut.

Jag hade fullt upp med att andas och krysta så att allt skulle gå så fort som möjligt!