neverkeso

Med tanke på det får man väl anse att jag misslyckades med  en fysiklektion nu i veckan. Vi pratade om vårt solsystem och hur det fungerar. Som en introduktion kändes det naturligt att börja med att prata om Big Bang och den otroliga expansion som följde, och fortfarande pågår. Jag ville också nämna att vårt solsystem är en otroligt liten del del av vår galax - bara en stjärna bland många miljarder stjärnor. Vår galax i sin tur är bara en av många andra galaxer. Big Bang inträffade för 15 miljarder år sedan, jorden bildades för 4,6 miljarder år sedan och människorna har bara funnits en försvinnande liten del av den tiden. Vi pratade även om att jordplattorna rör sig, men våra liv är så korta att vi aldrig hinner märka hur det rör sig. Allt det kändes viktigt att berätta om för att eleverna skulle betrakta sig själva både ur tids- och rymdperspektivet. I vanliga fall brukar eleverna bli otroligt intresserade och komma med en massa synpunkter och funderingar. I det här fallet blev det lite annorlunda. En flicka satt och såg bekymrad ut och så sa hon:

- Men vad onödigt! Vi föds och ska ändå bara dö! Då kan man lika gärna ta livet av sig direkt!

Några av hennes kamrater såg lika allvarliga ut och nickade instämmande.

- Ja, det är sant! Det är ju ingen mening att leva om man ändå vet att man ska dö!

Den deprimerade livssynen spred sig i rummet med en massa hummanden och kommentarer:

- "Jag ska också ta livet av mig"

.

Nu har jag inte haft den klassen sedan den lektionen, så jag får se hur stämningen är när jag har dem på tisdag igen.