Tavelhyllorna
Älskad av grannarna...
Jag tror att mina grannar älskar mig idag. Jag har nämligen ägnat en stund på nyårsaftonens morgon åt att sätta upp några nyinköpta tavellister. Och då var man tvungen att använda slagborrmaskin på den hårda betongväggen...
Mitt alternativ till nyårssmällare!!
100 % kärlek!!
Mina tre fina, fina...
Anden i flaskan...
Eftertanke
Nu är det tidig morgon på årets näst sista dag. Jag försöker sortera i mitt minne för att komma ihåg vad som egentligen har hänt det här året. Det har hänt stora och små saker, roliga och ledsamma, tokiga, onödiga och nödvändiga. Visst är det så att man alltid liksom gör avstamp inför nya år, och mentalt vänder blad, och hoppas att det kommande året ska bli bra.
Man ska bli en bättre människa och bekämpa sina egna dåliga vanor och egenskaper, och så hoppas man att ödet har planerat en massa roliga saker, men att man ska besparas elände om det är möjligt.
Man hoppas att galenskaper i världen ska försvinna, och att människor ska kunna leva samman utan att slå ihjäl varandra under religionens, vattentillgångens eller politikens täckmantel.
Jag hoppas att det kommande året ska innehålla många kloka beslut från både makthavare och gräsrötter, och att alla små barn, och vuxna också för den delen, ska behålla glittret i ögonen och det underbara skrattet som börjar i magen och går via hjärtat innan det lämnar munnen.
Vi struntar väl i nyårslöften och avger nyårsförhoppningar i stället?
Så sanslöst vackert skymningsljus ikväll
Ljuset över sjön var alldeles trolskt nu ikväll.
Djurplågeri
Den här anden har promenerat omkring på stranden i närheten av mitt hem i några dagar. Den är lite nyfiken, och alla fåglarna i jätteflocken tigger skamlöst, men den här stackaren mår inte alls bra. I morse var jag på väg hem från affären när den här fågeln kom rusande, tiggandes efter en matbit. Den är tydligen så utsvulten att den vågar sig ganska nära människor. I morse kom den nästan ända fram till mig, och jag lyckades nästan suga tag i plastremsan runt fågelns näbb, men så råkade jag göra en för häftig rörelse, så den backade undan igen.
Jag gick hem och hämtade lite bröd, en krok på en pinne och en liten sax och återvände för att hjälpa fågeln. När jag kom till stranden igen hade en djurvän hunnit före och vräkt ut mängder av bröd till fåglarna, så de var proppmätta och inte särskilt intresserade av mig längre. Jag måste därför återvända i morgon förmiddag med min lilla fralla och hoppas att de åter är hungriga och mutbara. Då kanske det förhoppningsvis går att få tag i fågeln och plocka bort det läskiga plasthöljet.
Hoppas att det går att plocka bort det utan att skada fågeln på något vis.
Tack!
Jag har i flera månader tappat rutinerna att skriva på bloggen, och när man inte skriver regelbundet blir det nästan ett motstånd mot att komma igång igen. Jag har varit på gång ett antal gånger att skriva ett nytt inlägg, men så har jag inte riktigt haft tid, så det har inte blivit något.
Nu när jag har tittat på statistiken ser jag att många har varit snälla och besökt mig trots eländig uppdatering. Tack! Vad gulliga ni är!
Pryder dörrarna till våra no-salar...
Luttrad pendlare
Förr i tiden hade jag promenadavstånd till jobbet, men de senaste åren pendlar jag ganska långt varje dag. Jag har hittat ett par bussar som passar riktigt bra, och jag tycker till och med att det är skönt att rensa hjärnan under åkturen.
Men idag var det minst sagt kaotiskt i trafiken så det var en ganska äventyrlig resa.
Det började med att bussen var 32 minuter försenad. När den väl kom stånkade den fram i betydligt långsammare tempo än vanligt beroende på de nedsnöade vägarna. När den svängde in för att stanna vid ett industriområde fastnade den i den djupa snön och chauffören fick tråckla och trixa en bra stund för att få loss oss ur drivorna.
När vi väl kom fram till terminalen hade min anslutningsbuss givetvis redan gått. Jag stod alltså småhoppande och väntade på nästa. När den kom var den djupt efterlängtad av oss alla i kuren.
Den bussen påbörjade sin färd. Knappt halvvägs stannade den bakom en annan buss strax före en rondell vid en bro. Chauffören ropade ut: "Jag kommer inte ut, så ni kan gå av om ni vill" Gå av! Mitt i "the middle of nowhere" med nästan en halvmil kvar till jobbet?
De flesta av oss satt kvar och hoppades på ett under. Efter ca 20 min lyckdes de få loss bussen framför, och med lite bökande till ytterligare några minuter kom även vår buss loss igen. För att klara färden var den tvungen att åka in i rondellen MOT färdriktningen och sedan åka ut ur rondellen på fel ställe MOT färdriktningen igen. Den åkte in i ett helt galet område och gjorde en lång sväng genom flera kvarter innan den svängde ut på landsvägen igen. På fel ställe. I fel riktning. Den var tvungen att ta en sväng tillbaka för att lämna av och hämta upp passagerare vid en tågstation. Vid tågstationen skulle bussen svänga runt på en vändplan, men där fastnade den igen. Ohjälpligt den här gången. Vi var tvungna att kliva av och gå mot tåget.
Eftersom jag vid det laget hade varit på väg mot jobbet i tre timmar tappade jag sugen och ringde och sa att jag gav upp och åkte hemåt i stället. De fick säga eller göra vad de ville, jag åkte hem.
Alltså gick jag mot pendeltåget. Som naturligtvis var försenat! När det äntligen kom 20 min försenat var vi många som klev på. Då satte tåget igång och började åka. En kort stund. Kanske ett par minuter. För nu var vi stående på spåret mellan två stationer. Fel på växeln...
Efter en liten stund satte tåget igång igen. För att stå och vänta på nya order vid nästa station. Efter ett tag åkte tåget vidare. Några stationer. Sen blev det stående. Länge. Länge. En pressad högtalarröst informerade om att tåget skulle tas ur trafik, så alla passagerare rekommenderades att ta sig till tunnelbanan.
Med en kopp kaffe och en varm kanelbulle klev jag på tunnelbanan in mot Slussen för att byta till min linje. Tunnelbanorna gick som de skulle. Det får man väl vara tacksam över.
Du käre måne...
