Back on the beach...

Jag tror att jag har berättat tidigare om att Kesokompis och jag tågluffade i vår ungdom. När vi kom till Nice tyckte vi att det var jättehäftigt att bada i Medelhavet, så vi tog oss till stranden och hoppade i plurret, utan att kolla varningsflaggorna på stranden.
När vi väl hade simmat ut en bit kände vi att det var hemska vågor som förde oss längre och längre ut, och när vi försökte simma in mot land drogs vi ut igen av de stora vågorna, samt av kraftiga strömmar.
Vi kämpade på och simmade mot grundare vatten och försökte gå upp på land, men innan vi hann in kom det alltid en ny gigantisk våg och drog med oss ut på djupt vatten igen. Vi kände hur paniken började komma och hur krafterna började tryta.
Vi gjorde några nya försök och simmade med kraftfulla tag in mot stranden. De stora vågorna slog först ner oss mot de hårda stora bottenstenarna med stor kraft, och innan vi ens lyckades kippa efter andan drogs vi ut igen.  Jag kände att vi inte skulle klara det där så länge till, så när jag för femtioelfte gången slungades in mot stranden grävde jag ner fingrarna djupt i det hårda gruset. När vågen rullade ut till havs igen låg jag kvar på stenarna. Då hörde jag kesokompis ropa på mig , så jag vände ut mot vattnet igen, och så höll vi varandra i händerna, och följde med i en ny kraftig våg in mot stranden. Vi upprepade räddningsmanövern att gräva ner fingrarna djupt i gruset, och även denna gång rullade vågen ut till havs igen. Vi skyndade oss att resa på oss och gå längre upp på stranden innan nästa monstervåg skulle komma. Vi hostade och snorade bort saltvattnet, knäna var skrapade och blodiga och fingrarna var alldeles sönderskavda.

Precis så där har det känts i livet. Men jag har precis upptäckt att jag är uppe på stranden igen. Knäna är lite blodiga och fingrarna är sönderrispade. Själen har fått sig en snyting, men de stora monstervågorna ligger bakom mig, och de drar inte ut mig igen. Jag är tillbaka på stranden!

Eller, uttryckt på ett annat sätt: Jag har klivit ut från tunnelmynningen. Jag kan fortfarande ana den råfuktiga luften inne i tunneln, men jag står i solskenet och andas den rena, klara luften. Befriande!

Kommentarer
Postat av: Anna ..smyger in

Oj.....jag blir alldeles tagen..mållös..du...så välformulerat..så beskrivande..av alla sorters känslor..mmmm livet är verkligen inte lätt alltid..jag har just kommit hem från en tjejmiddag..rolig till max..men oxå med inslag av allvar..vi kom att tala om just det.. du här tar upp..och hur gott det är att just ta sig ur den där tunneln..Fia..du...jag känner med dig..jag vet hur det är när vågorna skräms..på båda sätt som du så fint låtit mig ta del av här..massor av värme till dig från Anna

Postat av: carolina,

Hoppsan, det var ruskigt det du berättade. Om man inte varit med om liknande är det svårt att förstå.

Jag skulle utan att känna dig vilja kalla dig en fighter (endast baserat på det du skrivet) som har kraften.....och det räcker långt.

Hoppas du får en häärlig, vårig helg!

2010-03-19 @ 16:37:49
URL: http://nilspersgarden.blogspot.coma
Postat av: elena cn

Åh, vilken tur! Jag fick nästan andnöd när jag läste om ditt kämpande.

Jag här känt av det där både bildligt och bokstavlig..men då var vågorna inte lika stora och hårda. Vad skönt att du nu står på torra land med bara solsken som väntar dig:)

2010-03-19 @ 20:00:56
URL: http://elenassida.blogg.se/
Postat av: Sylvia

Låter härligt att du står stadigt på land igen.

2010-03-19 @ 21:27:32
URL: http://pantersylvia.blogg.se/
Postat av: Erik

Oj vilken ruskig berättelse och så din liknelse på det. Tungt! Fasen, verkar vara lite prästämne i dig Fia. :-) Fast det kanske löser sig bra i nuvarande yrkesutövande ...? Grattis för att du står där ute i solskenet. Det är verkligen befriande!

Postat av: Kesokompis

Jag har aldrig glömt heller. Fick en flashback nyligen i en sekvens av filmen "En enda man" (se den!)

Skönt att vi tog oss upp och underbart att du har tagit dig upp en gång till! Det är skönt att torka i solen och sen åka vidare med tåget! Såren på knäna läker även om det blir lite ärr kvar.

2010-03-26 @ 15:52:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback