neverkeso

Igår skulle vi ha öppet hus på vår skola. Alla elever skulle visa upp ett urval av vad de har arbetat med under året, så det fanns utställningar om tex historia, naturvetenskap, svenska och engelska utfört av olika åldrar och med olika upplägg. Några elever i årskurs sex hade hittat på en jätterolig pjäs om Hans och Greta, på engelska. Några andra hade skrivit svåra kluringar som besökarna skulle lösa. I ett annat rum fanns det en massa utrustning framme så att besökarna fick en chans att utföra enkla laborationer. I matsalen var det show med sjungande och musicerande elever. I korridoren bjöds det på mat från olika delar av världen.
På förmiddagen hade vi våra sista ordinarie lektioner för det här läsåret, och efter lunch skulle allt ställas i ordning för kvällens öppna hus.
Precis när jag skulle gå till min allra sista lektion med mina nior lekte några pojkar i årskurs sju alldeles för våldsamt i korridoren varpå den ena föll ihop i gråt med en blödande hand. När jag gick fram till honom såg handen inte alls bra ut. Det såg ut som om ett finger var avbrutet med benpipan stickande ut genom huden. Det blev alltså inte någon lektion för mig, utan en annan kollega fick springa in till niorna och leka leken vi skulle göra, medan jag följde med den skadade pojken till vårdcentralen. Där visade det sig att skadan var så pass allvarlig att vi var tvungna att åka till Södersjukhuset så att han kunde få hjälp av en handkirurg (jag visste inte ens att det fanns specialiserade handkirurger). Vi hoppade in i en taxi och åkte till sjukhus, där mamman mötte upp oss och jag kunde ta en ny taxi tillbaka till skolan. På väg tillbaka ringde jag till min rektor som fick komma och lösa ut mig från taxin (533 kronor kostade min resa).

När jag kom tillbaka hade min mentorskollega lyckligtvis hunnit ställa i ordning det mesta som vår klass skulle visa upp, så det var bara det allra sista vi behövde förbereda inför kvällens visning.

På kvällen kom det massor av folk, och alla rum var välbesökta av föräldrar, syskon, släkt och vänner. Då hittade jag en liten ledsen elev. Hon var uppklädd i fina kläder och ögonskugga i matchande färg, och hon satt och försökte dölja att hon grät. När jag satt och pratade med henne visade det sig att hennes föräldrar inte hade kommit, för de tyckte inte att de hade tid eller lust. Tänk er själva - skolan vimlade av släktingar och vänner till alla de andra barnen, och så satt hon finklädd till tusen och hoppades att föräldrarna skulle komma. Och så hade de inte lust!
Mina tröstande ord om att det säkert var andra föräldrar som hade svårt att kunna komma ifrån för att titta på utställningarna hjälpte inte alls. Så vi bestämde att vi skulle låtsas att vi var två gamla pensionärstanter som besökte en konstutställning i Paris, och så gick vi runt tillsammans i armkrok i de olika rummen och kallade varandra för "kära du". Jag tror att hon tyckte att det var lite kul i alla fall.