neverkeso

Jag berättade i slutet av januari att jag var så orolig för mina trevliga grannar, eftersom jag inte hade sett till dem på flera veckor.
Det som hade hänt var att hustrun vaknade en morgon i slutet av december med fruktansvärda smärtor, och hon fick ambulanstransport till sjukhus. Där visade det sig att hon hade drabbats akut av en allvarlig magåkomma som gjorde att hon snabbt blev allt sämre, eftersom hela kroppen var förgiftad och infekterad. I ett par veckor var hon så sjuk att det var osäkert om hon skulle överleva. När den första krisen var över efter några veckor var hon fortfarande så dålig av infektionen, medicinen och det nedsatta allmäntillståndet, att hon var förvirrad och pratade om konstiga saker. Nu är hon fortfarande väldigt trött, men hon har kunnat återgå till jobbet på halvtid, och om några veckor ska hon gå upp i tid. Det var en väldigt svår påfrestning på kroppen, och hon förlorade på ganska kort tid 20 kg kroppsvikt.
Under den här jobbiga tiden vakade maken hos henne varje dag, och han samlade ihop all sin kraft för att kunna stötta henne. Han berättade att han inte klarade av alla som hörde av sig och ville veta hur det var med henne. Det var alldeles för jobbigt att försöka hålla ihop när han skulle berätta om det jobbiga om och om igen. Vardagliga saker som att bädda sängen och fixa mat blev nästan oöverstigligt jobbigt.
Nu har de kunnat bearbeta det som har hänt, och de har blivit rejält omskakade och inser hur skört livet är, och hur mycket de betyder för varandra. Nu vill de ta vara på varje dag och varandra på ett helt annat sätt. 

Det är så skönt att allt gick bra, och jag blir lite rörd när jag ser hur berörda de är av det som har hänt, och deras varma blickar till varandra. 
Vi är nog i största allmänhet dåliga på att uppskatta det goda i tillvaron. Det är så lätt att ta saker för givet.