neverkeso

Igår var jag på en heldagskonferens med diverse chefer i kommunen. Vi hade en fullspäckad dagordning och dagen var intensiv, men vi lyckades i alla fall klämma in lunch. Vi åt på en mysig restaurang som en gång för några år sedan fick besök av TV-kocken Melker. Maten är god och personalen är jättetrevlig, och i bakgrunden hörs skön musik (pianoklink) i lagom ljudnivå.
Jag satt vid ett fönsterbord, allra närmast fönstret, och det var jag tacksam för efteråt. Jag har en tendens att gestikulera ganska mycket med händerna när jag pratar, så när jag skulle förklara något i vårt samtal lyckades jag komma åt mina bestick som gled över salladstallriken och skyfflade ner rivna morötter, sallad, tomat och vitkål längs med duken och ner i mitt knä. Under bråkdelen av en sekund funderade jag på hur jag snyggast skulle lösa situationen, och sedan sa jag lite halvtamt:
- Hoppsan! Där gled gaffeln iväg lite dumt, he,he...
Och sedan försökte jag så smidigt jag kunde samla ihop de förlöpta grönsakerna i en servett, så att både bordet och jag såg anständigt ut. De närmaste bordskamraterna var taktfulla och fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt. Men jag undrar om någon av dem kommer att våga sitta bredvid mig nästa torsdag-fredag, när det är nya konferenser.

För övrigt kände jag en stor lättnad när jag reste mig när det var dags att gå, och jag kunde konstatera att jag hade klarat mig från fettfläckar och andra blaffor på kläderna. Det vore ju inte så kul att gå och droppa morotsstrimmor längs min väg tillbaka till konferenslokalen.