neverkeso

Inatt låg dotter Lilla Y och jag och fnittrade högt i varsitt rum. Hon berättade om en rolig sak som hände igår när hon var på gymmet och tränade.  Lilla Y har de senaste åren haft flera barngrupper som hon har tränat i dans, och i en av grupperna var det en mamma som hela tiden har varit väldigt entusiastisk och positiv. Den mamman hade berättat för en god vän hur glad hon var att Lilla Y skulle bli ny Body Jam-instruktör på gymmet, och hon hade omedelbart anmält sig till passet. När mamman och Lilla Y möttes i omkädningsrummet uppfattade Lilla Y det som att mamman i sin översvallande glädje var på väg att omfamna henne, så hon sträckte ut armarna och gav henne en bamsekram som hälsning. Samtidigt som hon kramade mamman insåg hon att mammans yviga gester i själva verket berodde på att hon försökte passera de andra personerna i det trånga omklädningsrummet. Lite smått generad släppte Y sitt grepp om mamman och lät henne gå vidare.
Hennes berättelse påminde mig om mitt första föräldramöte i min allra första klass. Jag hade klarat av alla punkter på dagordningen och avslutade mötet. En av de närvarande föräldrarna (som satt allra längst fram i klassrummet) var en väldigt god vän till mig, så när hon reste sig för att gå kramade vi om varandra. Föräldern som hade suttit strax bakom henne tittade till på oss, och ställde sig bakom min goda vän, och sen kramade hon också om mig. Det fick till följd att alla föräldrar i rummet uppfattade det som mitt otroligt varmhjärtade sätt att avsluta möten, så de ställde sig snällt  på ett led och kom en i taget fram och kramade mig innan de gick hem.
Det är ganska många år sedan det här hände, men många av de här föräldrarna hälsar fortfarande med en kram när vi stöter på varandra.:)