Lilja Forever
Jag försökte skynda mig lite, för jag var bjuden på eftermiddagsmingel och middag hemma hos ett par gamla kompisar. När jag gick och skrotade dök en av mina elever upp. Hon såg ledsen ut. Riktigt ledsen.
Medan jag gick och torkade bord och ställde stolar på plats satte hon sig vid ett bord och började snyftande berätta att hon var så ledsen. Och så rann en massa elände ur henne. Jag visste redan innan att hon hade en alldeles för tung mental ryggsäck, men nu kom det fram en massa jobbiga saker. Ohyggligt tragiska minnen. Jag försökte hejda henne och förklara att hon måste tänka efter om hon verkligen ville att jag skulle veta så mycket om henne. Jag försökte förklara att det kan vara jobbigt för henne att varje gång hon ser mig påminns hon om att hon har berättat viktiga förtroenden för mig. Men hon ville berätta en massa ändå.
Till slut satt vi bara och höll om varandra med tårarna rinnande. Tungt, tungt och sorgligt. Jag vägde varje ord på guldvåg, för jag ville inte att hon skulle tro att jag inte förstod vidden av det hon berättat, men jag ville ändå ge henne hopp och framtidstro. Mina ord lät så platta. Hur skulle jag kunna säga något som skulle kunna uppväga det hon just berättat?
När vi skildes åt kändes det inte rättvist. Den här lilla flickan skulle gå hem bärande på en ocean av sorg, och jag skulle sitta vid levande ljus och en sprakande brasa och äta en mustig köttgryta och dricka rödvin.
Men vilken tur att just du fanns där för henne!
Tror faktiskt att just det var det viktigaste trots allt.......
Kram!
Tack Fia, vad gullig du är!
sorgligt men vackert skrivet inlägg..kram
Vilket bra inlägg Fia. En svår balansgång som du verkar ha bemästrat bra. Själv kan jag babbla på ibland. ;-) Kan resultera i en "mental örfil" tillbaka och då har jag lärt mig hur den personen missbrukar förtroendet jag gett genom mitt pratande. Kanske en dålig metod? Men precis som du skrev, när medmänniskor ibland väljer att vilja säga saker i förtroende (som jag själv försöker att inte missbruka) vill jag ibland säga stopp. Men vi vill ju också hjälpa och trösta våra medmänniskor, annars är vi ju inga goda människor. Anar att det blev mycket att ta in. Men det finns stunder när det är så viktigt att bara få släppa ut saker man kanske burit på ett tag. Explosionsrisken kan vara överhängande. Som du skriver verkar den risken ha funnits här. En arbetskollega kan vara en lämplig mottagare, men det är ju en risk i detta. Tycker du var klok som varnade. För visst blir det kollegiala förhållandet annorlunda efter en sådan ryggsäckstömning. Sedan är det ju inte heller lätt att trösta, det blir gärna "platta ord". Jag kan ibland komma på mig själv med att finna bättre ord ett bra tag senare och då kanske inte det är rätt tillfälle att ta upp samtalet igen. Klart knepigt. Det finns ju också en risk att det är en energitjuv som kan missbruka det förtroende de själva bjudit på. Så att man drivs in i en mentalt jobbig återvändsgränd, som kan vara svår att ta sig ur. Inte lätt, men jag tror du hjälpte kollegan. Att livet inte är rättvist är något jag brukar både säga och tänka ganska ofta. Tycker vårt samhälle har blivit mer orättvist de senaste åren. Utslagningen på olika sätt ökar. Men det är ju en annan historia... Hoppas din köttgryta och vin smakade gott även efter det samtalet. :-)
Carolina: Tack, hoppas på det.
Garderobsgrubbel: Tack
Erik: Visst är det viktigt att lätta på trycket. Men här kändes det viktigt att göra rätt eftersom det gällde ett barn och inte en kollega.
Köttgrytan var fantastiskt god och det gick att stoppa det allvarliga samtalet i rätt fack i hjärtat och ha en trevlig kväll med vännerna.