neverkeso

När jag skrev om de kommande tårarna i salongen till "Marley och jag" dök minnet av ett biobesök för många år sedan upp. 
Jag skulle gå på bio med dotter 1 och 2, och vi skulle titta på "My little pony". Vi hade massor av "Ponies" hemma, och vi hade flera böcker med tillhörande kassettband, där det var en litet pinglande läte när det var dags att byta sida.  Mina tjejer älskade att lyssna och titta i böckerna gång på gång, så vi vuxna var innerligt trötta på den tjatiga texten.  Deras favorit var "Picknick i Paradisgården", och fortfarande kommer mina döttrar ihåg texten utantill.

När vi bänkade oss i biosalongen var tjejerna väldigt förväntansfulla och uppspelta. Men det hann inte gå särskilt långt in i filmen förrän det började bli sorgligt, och mina döttrar är mer än normalt medkännande så de började störtgråta av medlidande med de stackars småhästarna som råkade ut för olika saker. Jag försökte febrilt trösta dem och viskande förklara att det bara var en film och att det skulle sluta bra, men mina flickor grät mer och mer högljutt och jag märkte att de som satt i närheten blev störda av gråten. Till slut var många av besökarna mer fascinerade av mina barns reaktioner på filmen än av själva filmen. Jag var beredd på att bli utvisad med mina rödgråtna barn, men vi fick faktiskt sitta kvar ända tills det lyckliga slutet kom. När vi gick ut från bion såg jag att några saktade in på stegen för att få en skymt av barnen som hade gråtit så förtvivlat när hästarna utsattes för fara och elakheter, men mina tjejer var alldeles slut och märkte inte att de hade vållat så mycket uppmärksamhet.
De gråter fortfarande lätt när något är sorgligt, så de får nog inte gå med på söndag...

Här en liten nostalgitripp för er som vill..