Planering
Lilla Y, yngsta dottern har en speciell förmåga att spara allt jobb till sista sekunden. Hon kan ha haft flera veckor på sig med något inlämningsuppgift, men hon har ett inre motstånd mot stora tidsmarginaler. Frågan är om hon inte skulle passa som polis som ska desarmera bomber...
Men, i alla fall, när hon sitter vid datorn och man tror att hon jobbar intensivt avslöjar hon sig genom att fnittra hysteriskt lite då och då. Eftersom jag har svårt att tro att ett inlämningsarbete om Romarriket eller Förintelsen skulle få henne att skratta på det viset misstänker jag genast att hon chattar eller har hittat nån sida med bloopers eller så. Alla försök att övertala henne att jobba med det hon ska brukar leda till att hon:
a) duschar i minst en halvtimme
b) bakar muffins
c) springer ut och "pratar-ett-par-ord-med-en-kompis" - i minst tre timmar!
d) plötsligt börjar polera diskbänken
e) kommer på att hon måste böja ögonfransarna
f) kommer på att hon måste prova alla plagg i sin garderob för att se vad som passar till de nya byxorna
g) kommer på att hon saknar en viktig bok så man får göra en brandkårsutryckning nästan mitt i natten för att hon ska låna boken av en kompis
När hon sedan har lyckats förhala sitt arbete så att hon har nästan outhärdligt lite tid kvar till deadline börjar hon jobba så svetten lackar, gärna hela natten igenom så att hon är ett hålögt vrak på morgonen. Alla försök att få henne att hitta nya rutiner har hittills varit fruktlösa.
Däremot har hon börjat planera menyn till sin studentfest. Och det är två år kvar dit!
Piller
Bilskadan
Tänkbart filmmanus
Just nu sitter jag med en eldgaffel och driver på min dotter som jobbar med en uppgift i absolut sista sekunden. Hon har utvecklat uppskjutandet till en konst av den högre skolan. Få slår henne när det gäller att med iskall beräkning vänta ut tidsfristen hon har tills nästan inget återstår. Det är nästan som på film där inga bomber någonsin avaktiveras förrän högst några sekunder återstår. Jag har aldrig sett en film där de har lyckats desarmera en bomb med tex 20 min marginal. Tänk dig att göra en polisfilm i San Fransisco helt utan biljakter, utan folk som springer genom köket på en kinarestaurang, utan desillusionerade, alkoholiserade poliser med trassliga äktenskap, och där själva kärnan i berättelsen är en bomb som desarmeras i god tid av en polis som inte ens är svettig. Kassasuccé? Ja, kanske!
Bokklubbar
Jag läser alltid massor av böcker, jag fullständigt slukar böcker. Och jag får alltid massor av reklam från bokklubbar. Hur bär de sig åt för att hitta sina kunder? Hur kan de veta att jag läser mycket och ofta. Jag får väldigt ofta erbjudanden från klubbarna. Min man läser sällan och väldigt ovilligt, och han får ALDRIG några bokklubbserbjudanden.
När jag får erbjudanden är det alltid ett tjockt kuvert med en massa olika delar i. Det brukar vara en gigantisk affisch i fyrfärgstryck som visar vilka fantastiska extragåvor man får om man tackar ja till just detta erbjudande. Och sen brukar det alltid vara ett svarsbrev där man ska kryssa i om man vill hoppa på erbjudandet, och dessutom ett färdigskrivet och förfrankerat kuvert, så man slipper alla besvär och kostnader. Slutligen kommer vi till det som jag tycker är lite märkligt: böckerna presenteras med minimal text på frimärksstora rutor. Hallå! Borde man inte vara mest intresserad av själva böckerna om man går med i en bokklubb? Är det inte lite skumt om man går med i en bokklubb för att man har fått en enorm affisch som visar ett resväskset, eller en tjusig handväska och en pläd, eller något liknande? Vore det inte en fördel om man kunde läsa vad som står om de olika böckerna?
Fingret igen
IKEA tur och retur och tur och retur
Och det verkar vara en förbannelse över våra gemensamma turer dit, för det händer alltid så märkliga saker. När han av någon anledning har åkt dit själv har han i princip stövlat fram raka vägen till informationsdisken, tagit reda på exakt var hans varor finns, och så har han plockat ihop dem snabbt (och effektivt) på tag-självlagret och så har han varit på väg därifrån snabbare än man hinner säga "Klippan". När vi har åkt dit tillsammans har vi råkat ut för att hela datasystemet har packat ihop så vi har stått i 45 minuter i kö till kassan, så några trevliga personer ur personalen har gått runt och bjudit på godis för att hålla kundernas humör uppe. Vid något annat tillfälle var vi väl förberedda, men då var det som vi skulle köpa slutsålt.
Och så var vi där igår, och skulle köpa skåpstommar. Vi var ganska effektiva, men jag lyckades faktiskt få honom till ett besök på restaurangen när vi kom dit, och till fiket (kaffe och äppelkaka med vaniljsås) innan vi åkte hem. Vi plockade alltså ihop våra skåpstommar och åkte hem. Maken började montera ihop dem och jag insåg snabbt att något var fel. Jag tvekade en stund innan jag fick ur mig:
- Jag tycker det ser ut att vara fel bredd på skåpet...Tror du att vi tog fel skåp i hastigheten?
Ingen kan föreställa sig hopplösheten i hans ögon när han insåg att det jag hade sagt stämde. Det var nog inte bara det faktum att det var fel skåp, utan dessutom hade han spenderat en förmiddag på IKEA i onödan.
Efter cirka en timme med dämpad stämning i hemmet tog vi oss samman och åkte tillbaka till IKEA och bytte till rätt skåp. Och det kanske inte låter så himla märkvärdigt. Men tänk då på makens motstånd mot IKEA-besök, och lägg till det faktum att vi har sex mil till vårt närmaste IKEA-varuhus.
Du fattas oss...
Vi satt i vardagsrummet igår, och var allmänt flamsiga. Då ringde telefonen, och vi förstod att det var något tråkigt vi skulle få veta när svågern lät dämpad och ställde in sin 40-årsfest. Han berättade då att de just hade fått besked om att Nisse hade somnat in. Visst hade han varit sjuk och visst hade han åkt ut och in på sjukhus ofta den senaste tiden, men det var för tidigt att dö!
Nisse, som älskade att hugga ved, pyssla med blommor, laga mat, städa och skura och som alltid var så mån om våra barn. Och nu var allt över.
Han hade fått svåra bröstsmärtor och fått åka in till sjukhus akut ännu en gång, men den här gången ordnade det sig inte. Nu orkade kroppen inte längre. Och vi som hade planerat att hälsa på redan på söndag. Nu går inte det.
Jag är en tvivlare och svag i tron, men jag hoppas att du och mamma äntligen har fått träffas igen. Ni fattas oss...
oväntat besked
Bilskada
För några dagar sedan stod jag fullt synlig på en parkering på en bensinstation. Då kände jag plötsligt hur hela bilen hoppade till och ett obehagligt skrapande ljud hördes. När jag tittade ut genom bakrutan såg jag en bil onaturligt nära. Jag klev ur min bil och kvinnan som kört den andra bilen klev ur den och sa: "Jag förstår inte, jag såg inte dig, du måste ha stått i den döda vinkeln."
Döda vinkeln! När hon hade backat mot mig i hög fart rakt från tvätthallen, och jag stod helt fritt utan någonting som kunde skymma mig!
När hon såg min undrande min lade hon till: "Alltså, det stod ingen bil där när jag gick in för att betala tvätthallen"
När hade hon gått in för att betala? 10 minuter tidigare?
Trodde hon att världen var helt oföränderlig när hon inte betraktade den?
Tittade hon inte bakåt i samband med att hon backade, utan bara en stund innan?
Men det blir nog inte så besvärligt för försäkringsbolaget att avgöra skuldfrågan, hoppas jag.
Flytt och fingrar i kläm
Hur ska han nu kunna hålla fjärrkkontrollen utan att få ont?
väder
män
Gillar de formen? Är den lagom lång och smal, kanske lite varm ibland? De vill alltid kunna sätta på ....TV:n. Jag tycker i alla fall det är konstigt att de är så fixerade vid fjärrkontroller.
MIn man är påtagligt lycklig när han har en öl i ena handen och en fjärrkontroll i den andra. Han kan få vissa problem ibland när han måste öppna en ny öl, och tvingas släppa taget om fjärrkontrollen en stund.
Reklam
Eller mannen som står i entrén till operan och märker att han plötsligt får diarré. Vad gör han? Jo, han tar en tablett och tittar på föreställningen som om inget har hänt. Jag skulle nog ha tappat lusten och gått hem.
Bra tips!
Vill man vara fin får man lida pin
Igår insåg jag att badsäsongen närmar sig med stormsteg. Hjälp! Hur ser man ut egentligen? Rusade därför till Siba och köpte en Satinelle epilator som skulle ge "Smooth skin for weeks". Påbörjade därefter ritualen som skulle förvandla mig från fotbollslirartypen till slät, tilldragande femme fatale.
Jo, tjosan! Vilken fruktansvärd plåga! Den lilla manicken slet och rev i mina stackars lurviga ben. Det var nästan outhärdligt. Kokande olja hade varit behagligt i jämförelse.
Jag stålsatte mig dock och bestämde ett visst område som måste betas av innan jag fick ge upp. Jag måste åtminstone klara av underbenen, annars var jag en ynkrygg, intalade jag mig.
När jag hade underben som var "smooth" gav jag mig själv amnesti från fortsatt behandling, och sen läste jag lite i bruksanvisningen (ja , jag vet - efter att ha använt prylen). Där stod: "eftersom håren dras ut med rötterna, kan epilering kännas lite obehaglig de första gångerna". Snacka om underdrift!
Jag börjar redan oroa mig för nästa gång jag ska använda plågoinstrumentet. Och bikinilinjen! Hur ska det gå? Nej, jag får antingen puffa in lurvet innanför resåren, eller använda lite halvlånga shorts i sommar.