neverkeso

Idag gick jag förbi en frisersalong som ger mig rysningar. För fyra år sedan besökte min mamma den salongen och fixade till sig inför hösten, och nyaste lilla barnbarnets ettårsdag, med permanent och klippning. Bara ett par timmar senare rasade hon ihop hemma, drabbad av en stroke. Hon låg helt okontaktbar och medvetslös i ett dygn, och sedan vaknade hon till och kunde meddela sig genom handtryckningar. Hon kunde teckenspråk och tecknade det hon ville ha sagt, men dessvärre kunde inte vi andra tolka teckenspråk, så det var en ganska jobbig situation. Efter några dagar kunde hon med stor envishet skriva enkla meddelanden med stora, vingliga bokstäver.
Hon blev gradvis bättre, talförmågan återkom, först väldigt sluddrigt och med stor möda, men det gick hela tiden framåt. Efter en tid kunde hon vicka på höger fot, och efter några månader även på den vänstra.
Det krävdes massor av envishet och hjälp av både logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att nå de olika graderna av förbättring. Läkarna sa att hon aldrig skulle kunna fungera på vänster sida, så hon bestämde sig för att överbevisa dem. 
Och efter drygt ett år började hon mot alla odds kunna ta några stapplande steg, med stöd av bockar eller mänskligt stöd. Då slöt hon förbund med sin sjukgymnast om att öka träningsdosen, för hon skulle bevisa att hon skulle kunna gå igen. Sjukgymnasten var helt klart berörd och bad min mamma delta på en stor konferens som behandlade eftervården efter en stroke. Hon ställde upp på det, och förmedlade tro, hopp och envishet till många andra.  
Hon behöll sin humor och sin envishet hela tiden, och vi märkte att hemtjänstpersonalen tyckte väldigt mycket om henne, vilket kändes bra, eftersom en förlamad människa är väldigt utlämnad och beroende av andra.
På hösten för två år sedan hade hon nått så långt att hon kunde gå korta sträckor (men vänster hand förblev obrukbar), med bara lite "fingertoppsstöd". I det läget är en promenad på 40 meter en otroligt lång sträcka, en seger, ett maratonlopp!
Mamma fick ny energi och såg fram emot nya  framsteg. Hon beställde tid hos sin frissa för att fräscha upp sig igen. Hon beställde tid för permanent , klippning och hårtoning.
Hos frissan förlorade hon medvetandet när hon satt i hårtorken, men frissan bara avslutade det hon skulle, och lät mammas sambo köra ut med henne i rullstolen. Hon ringde inte efter ambulans, hon kollade inte att allt var som det skulle, utan det hon var noga med var att ta betalt. Hon såg att hennes kund satt medvetslös i rullstolen, men hon vände sig till sambon och tog 600 kr, och något annat brydde hon sig inte om.
När mammas sambo kom hem till lägenheten (samma kvarter som tur var) insåg han att något var fel, så han larmade hemsjukvården, som snabbt kom och konstaterade att det var mycket allvarligt, och att hon snabbt måste få akutvård.
Hon vaknade aldrig upp ur medvetslösheten, som berodde på en ny stor hjärnblödning som hade slagit ut hjärnan nästan helt, utan hon låg i koma i 10 dagar och sedan avled hon, när alla funktioner i kroppen hade upphört.

Min syster tyckte att det var märkligt att frisören var mer intresserad av att ta betalt än av att ta hand om en medvetslös person, så hon hörde av sig dit och frågade om inte frisören hade märkt att vår mamma inte var kontaktbar längre. Svaret hon fick var detta: "Jo, men det händer då och då att gamla människor blir trötta och somnar när man fixar med deras hår, så jag tyckte inte att det var så konstigt".
 
Varje gång jag passerar den frisören blir jag lika arg. Självklart hade hon ingen skuld i att det blev en hjärnblödning, men hon kunde ha tagit ett annat ansvar för hanteringen av en akut sjuk kund.