neverkeso

Det finns två tillfällen då man mer än annars känner sig totalt utlämnad. Det ena är när man är hos gynekologen och det andra är när man sitter hos tandläkaren. Idag var jag hos min tandläkare. Han skulle kolla en rotfyllning som spökade.
Jag blev otroligt stressad när han tittade, krafsade, tittade med spegel och krafsade lite till och sedan sa han bekymrat: "Det här ser inte bra ut". Sen tyckte jag att han såg lite ÄCKLAD ut och krafsade lite till.Men jag kan ha fel, för jag är lite överkänslig när det gäller tandläkare. Så började han borra i den felaktigt hanterade tanden, och så upprepade han att det verkligen inte såg bra ut. I det ögonblicket insåg jag att den som har mest makt i Sverige är inte polisen, advokater, statsministern, präster eller kungen - nej det är tandläkarna!
Och vad gör de? Fyller munnen (på patienterna alltså) med bomullsrullar, sugar, speglar, borrar, små vassa pinnar, små vassa band som de skruvar fast runt tänderna, och sen börjar de ställa frågor till en! Vad väntar de sig? Att man för varje fråga ska spotta ut allt de har placerat i munnen och svara, för att snabbt plocka tillbaka grejorna igen i väntan på nästa fråga?
Men jag gjorde inte så. Jag satt snällt kvar med alla grejor i munnen och försökte bröla inlevelsefullt vid varje fråga. Och eftersom jag är strängt uppfostrad försöker jag alltid vara artig och hövlig, så jag försökte givetvis memorera alla frågor han ställde för att kunna svara på dem så fort munnen var tömd på utrustning (men med tänderna förhoppningsvis kvar).
När han var klar med dagens tortyr på mig plockade han bort all utrustning igen (hoppas jag i alla fall) och så fort jag hade sköljt munnen och spottat började jag svara på samtliga frågor i tur och ordning, varpå tandläkaren tittade på mig som om jag var knäpp.
"Det var så svårt att prata med alla grejor i munnen" försökte jag förklara för den förvånade stackars mannen, och då insåg jag att han hade pratat mest som tidsfördriv.Han förväntade sig inte svar på allting. Därför tackade jag och gick, mot ett löfte att komma tillbaka på ny tortyr i mitten av juli.
Min tandläkare håller till på Kunsgatan i Stockholm, så med en berusande känsla av frihet klev jag ut vid ena Kungstornet och jag log snett (bedövat) mot alla jag mötte.
Sen skyndade jag mig till Roberts Coffee i Söderhallarna för att fika med syrran.