neverkeso

För ett par år sen hade vi en liten schäfervalp. Hon var väldigt sprallig och alert. En dag när jag skulle gå ut med henne klädde jag mig bekvämt i en fladdrig kjol med resår. Mitt ute på torget hoppade voffsingen upp och bet tag i kjolen, och när hon landade på marken igen gjorde även kjolen det....Tur att man hade hela och rena trosor på sig...
Förra sommaren hade jag en annan, bekväm, fladdrig kjol. Den gången hade jag ingen hund med mig, utan jag var på väg till bankomaten. Det var en massa festligheter i staden, med öltält på torget och massor av folk i rörelse. När jag stog i bankomatkön kom en märklig virvlande kastvind och...ja, man kan säga att jag gjorde en Marilyn.... Kul att man kan glädja så många med så lite...
Och nu igår promenerade jag över samma torg igen. Samma gamla torgförsäljare stod på sina gamla vanliga platser. Det började blåsa. Jag hade kjol på mig. En ganska fladdrig sak. Jag fick en känsla av förväntan i luften, ja, jag kanske inbillar mig. Men trots att jag gärna glädjer mina medmänniskor om jag kan knep jag tag om kjolen och gick raskt över det blåsiga torget. Jag tyckte att torgförsäljarna såg lite molokna ut, men de får väl roa sig med något annat.
Nu kanske ni tror att jag tycker att jag är lik Marilyn Monroe, men så inbilsk är jag inte, herregud, jag är ju mörkhårig!