neverkeso

Vi bodde under några år i ett 1700-talshus i skärgården. Det var ett jättecharmigt rött knuttimrat hus med stort kök med vedspis och breda golvtiljor. Hemtrevnaden satt i varje planka i det otäta huset. Huset var i två plan,och så fanns det en vind, dit man kom via en taklucka, efter att ha klättrat upp på en stege.
På vinden var det absolut inte ståhöjd för en fullvuxen person, utan alla fick gå och småhuka, även om man var kort i rocken. Det var en riktig råvind, där man fick kliva över takstolar, grova som stockar, för att komma längre in och leta saker. Det fanns ett litet, trekantigt fönster på varje kortsida av huset, och det verkade vara någon sorts halvtransparent 1700-talsglas i rutorna, för även den soligaste sommardag blev det aldrig mer än en dimmig halvdager i utrymmet närmast fönsterna, och övriga vinden var alltid skum. För att överhuvudtaget kunna orientera sig däruppe hade vi en gammal kasserad skrivbordslampa placerad precis vid takluckan. Den spred en halvdisig ljuskägla några meter, men sen fick man famla  sig fram i blindo.
På ön berättades alltid en massa historier om husets gamla invånare, så jag insåg vördnadsfullt att huset hade en intressant historia. Förutom vördnad får jag väl erkänna att jag är lite rädd för spöken....
En dag hade jag ett ärende upp på vinden. Jag hade klättrat upp för stegen, öppnat takluckan och fäst den i en krok för att den inte skulle slå igen bakom mig och så hävde jag mig upp på vinden för att leta efter någonting, vad det var har jag glömt vid det här laget.
Jag hasade alltså omkring i det grå diset på vinden, bland lådor och fåtöljer - och plötsligt såg jag något som rörde sig! Jag såg ett diffust, grått, allvarligt ansikte som tittade på mig, och tusen tankar och känslor rusade genom min hjärna. Det var så fantastiskt att jag inte ens blev rädd. Det kändes i stället alldeles fantastiskt att inse att det verkligen fanns spöken. Här stod jag face mot face med ett tvättäkta spöke, och jag kände mig mer upprymd än rädd. Jag hade alltid undrat och funderat, och nu hade jag fått svar! Spöken fanns! 

Ja, den fantastiska känslan av att ha upptäckt en ny dimension försvann snabbt när jag insåg att jag stod och stirrade på mitt eget ansikte i en gammal dammig spegel som någon hade ställt upp på vinden. Det tog ett tag innan jag erkände min upptäckt för någon. Så nu undrar jag fortfarande... finns det spöken på riktigt?