neverkeso

Jag kände mig lite hängig när jag gick hem från jobbet på förra onsdagen (alltså 1,5 vecka sedan). När jag kom hem tog jag ett bad, kollade tempen och märkte att jag hade hög feber, och sedan sov jag mesta tiden de närmaste två dygnen. Jag var inte det minsta hungrig, utan drack bara te och vatten, massor, innan jag somnade om och sov vidare.

Under helgen Kände jag mig "luddig" i öronen, och jag hade fått en jobbig ögoniflammation, som gjorde att ögonen klibbade ihop varje natt.

På måndagen hade allt i hela huvudet svullnat upp så det kändes som om hela huvudet var proppfullt av fetvadd. Jag hörde  nästan ingenting alls på något av öronen, men jag kunde ana vissa skarpa ljud med vänster öra, under förutsättning att ljudkällan var riktad rakt mot örat. Jag gcik till läkare som ägnade cirka tio sekunder åt mitt ärende, med en snabb blick med ototskop i båda öronen, och så fick jag ett kortisonnässpray utskrivet, och sen var det färdigt.

Jag hämtade sprayen och påbörjade behandlingen. I torsdgas gick jag till jobbet, trots att jag bara hade begränsad hörsel på ena örat, och ingen alls på den andra. Det är lite knepigt att jobba i ett klassrum med de förutsättningarna ska jag ärligt säga.

Jag har fortsatt behandlingen (nässpray + nässpolning två gånger per dag) men jag har ännu inte fått tillbaka hörseln på höger öra.

Plötsligt blir jag otroligt ödmjuk. Jag har alltid haft väldigt god hörsel, och har hört även små svaga ljud i naturen. Jag har kunnat höra från ett annat rum om det börjar koka i en kastrull. Jag har kunnat höra på långt avstånd när tvättmaskinen är färdig. Jag har kunnat uppfatta vad människor säger, även om de har haft svaga röster eller har viskat. Och nu har jag ett alldeles dörr öra, och ett som har mycket begränsad förmåga. 

Har jag haft förstånd att tillräckligt uppskatta att ha alla sinnen fullt fungerande? Nej, jag tror att jag har tagit det för givet att höra bra, ha bra förmåga att uppfatta smaker och dofter, och att kunna se på ett fungerande sätt (med hjälp av glasögon eftersom jag är närsynt, men det är ju inget stort problem).

Nu funderar jag på hur livet skulle förändras om hörseln är borta för gott. Lär man sig ett nytt sätt att ta sig an omgivningen? Kommer andra sinnen att kompensera det som har blivit sämre?

Kommer man att bli ännu mer ödmjuk inför det som fungerar?

Den här låten är väl den bästa tänkbara just nu.

Så här års ligger de där på gatorna och signalerar sitt kärleksbudskap. 

Yvanna och Christian hade flyttat till Georgia i början av februari, och Yvanna skulle fylla år 7 april. Jag hade tidigare skickat paket några gånger till mina släktingar i Texas, och då brukade det oftast ta cirka tre veckor för paketet att komma fram. Jag tänkte därför att jag måste skicka paketet tidigt i mars så att det verkligen skulle hinna fram till födelsedagen. Om det skulle råka komma långt innan födelsedagen hade jag för säkerhets skull skrivit "Får öppnas 7 april" på paketet. Men det visade sig att det var helt onödigt.

 

När Yvanna fyllde år hörde jag av mig och frågade om paketet hade kommit fram, men det hade det dessvärre inte gjort. Så vi hördes lite då och då de närmaste veckorna, men eftersom det aldrig dök upp något paket gav vi i stort sett upp, och deppade lite och tänkte att det hade blivit stulet.

 

Så hälsade jag på hos henne i juli, och vi pratade lite om det försvunna paketet, och spekulerade om det var stulet i Sverige eller USA. Det kändes hur som helst tråkigt att presenten aldrig hade kommit fram.

När jag åkte hem satt jag på en buss mot Atlanta, och då började jag prata med en kvinna som satt bredvid mig. Vi satt och pratade i över en timme, och av någon anledning kom vi in på det här med postgången. "Well I sent a postcard to one of my friends back in March, and it arrived just a few days ago", sa hon. 

Och så berättade hon att 7 av tio sorteringsställen för post hade stängts ned, så posten växte till enorma högar, och de försökte beta av sorteringen vartefter. Det var extrema förseningar på väldigt många försändelser, så jag sa lite bitterhumoristiskt att då kanske min dotters paket från i mars också kommer fram. Kvinnan log så vänligt och önskade oss lycka till.

 

Då kommer vi till det fantastiska i den här historien: ett par veckor efter att jag hade åkt hem hörde Yvanna av sig och berättade att hon hade fått ett paket. Filmerna och bilderna här nedan talar för sig själva.

 

Jag ser nu i efterhand att filmerna av någon anledning har kommit i fel ordning vid uppladdningen, men det bjuder jag på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I somras var jag och hälsade på min yngsta dotter och hennes man, som hade bott sedan i februari i Georgia. En dag besökte vi The Columbus Museum, som låg i staden Columbus i Georgia.

Det var otroligt intressanta utställningar, och vi tog god tid på oss att strosa runt och läsa om både det vackra och det fula i deras historia. Det var ändå intressant att de inte förskönade tiden med slavhandel och att avdelningen för kvinnokamp fick så stort utrymme.

Vi hade mycket att diskutera på alla de separata utställningarna, och trots att vi tillbringade en stor del av en förmiddag där hann vi inte se riktigt allt på museet.

 

Jag tyckte mycket om de fina konstutställningarna, med lite olika teman på konsten. Här kommer några av de tavlorna jag tyckte var extra vackra.