neverkeso

I Cambridge finns en gammal charmig pub, som heter "The Eagle". Det är en väldigt avlång och slingrande lokal, med små prång och vrår där man kan sätta sig - om man hittar en plats. Puben är väldigt populär, och det är alltid fullt med folk där.

"The Eagle" var populär redan under andra världskriget, då det var en omtyckt samlingsplats för engelska och amerikanska soldater och ungdomar från orten. Det var många möten av olika slag, och besökarna var på väg till eller från olika uppdrag och upplevelser. Det som har gjort "The Eagle" extra berömt är taket. Besökarna skrev meddelanden till varandra i taket, med hjälp av ljus, sot, tändare eller läppstift, beroende på vem som skrev och till vem meddelandet var riktat.

När puben renoverades för några år sedan var de noga med att bevara det berömda taket, och det kan man förstå. Det är ett viktigt historiskt dokument.

Jag har så svårt att tänka på ära och heder när det gäller krig. Tycker bara att det är sorgligt och meningslöst. Det här är en engelsk kyrkogård med rader av soldater från andra världskriget. Alla dessa offer - och vad lärde vi oss av det?

Inget är så gott som nybakat surdegsbröd som har fått stå och jäsa över natten på kallvinden. Inte nog med att det luktar gott i hela huset när det gräddas, dessutom är det obeskrivligt gott att ta första smakprovet av det varma brödet så att smöret smälter. Mums!

 

Det finns självklart en hel del saker som behöver renoveras och fixas till lite.

Runt knuten finns massor av bra matställen.

Luften här är så ren och klar! Det växer massor av lavar överallt på träden och det finns skägglavar som är 20-30 cm långa.

Det lilla huset har en väldigt stor tomt, där en del av tomten är början på en stor skog. Det var galet mycket löv på gräset överallt, så vi räfsade löv i timmar, och de två stora lövkomposterna blev proppfulla efter 20-30 knökfulla skottkärror med löv, och sedan blev vi tvungna att fortsätta med en lövhög bredvid komposterna. Trots det fanns det en hel del löv kvar på bortre delen av tomten.

 

Första morgonen bjöd morgonsolen på en strålande, förgsprakande soluppgång, som en välkomsthälsning.

Efter en utdragen husköparprocess på över två och en halv månad (på grund av skogsmark och slarv av mäklaren) fick vi äntligen tillträde till huset, två månader senare än vi först hade räknat med. Det kändes härligt att få låsa upp dörren och få plocka in alla saker från den fullastade skåpbilen.

Det var slitsamt och kändes lite motigt ett tag, men till slut var det dags för jullov i alla fall.

Tystnaden i ett julstädat klassrum, utan elever är svår att beskriva.

Jag tillbringade en dag med en liten tjej som älskar att klä ut sig, och dessutom har alla möjligheter i världen att hitta rätt kläder. Visst ser det härligt ut!

 

 

Det blev ju ett rejält snöväder under några dagar, då trafiken lamslogs och bussar och tåg ställdes in på grund av snömängden. 

Jag har börjat arbeta på en ny skola det här läsåret. Skolan ligger precis ovanför Nobels gamla laborationsområde, där det fortfarande finns gropar och hålor efter hans provsprängningar. Det är därför självklart att skolan firar nobeldagen på ett högtidligt sätt, med pyntad skolgård, tidigare skolstart på morgonen med fackeltåg ner mot Nobels gamla lokaler i gryningen, och fint dukad Nobellunch senare på dagen.

Jag blev positivt överraskad av att Magnus Ugglas nya föreställning var så personlig och att han bjöd så mycket på sig själv.

Med sig på scenen hade han tre musiker som var otroligt skickliga och verkade kunna spela på hur många instrument som helst.

 

Previs utanför mitt köksfönster finns ett träd med ett stort skatbo. En dag när regnet var osedvanligt kallt och trist satt skatorna i skydd under boet och deppade.