neverkeso

Idag fick min klass gå på lektionerna som vanligt på förmiddagen, och när vi hade ätit lunch hoppade vi på ett pendeltåg och åkte in till Stockholms filmfestival för att titta på en filmpremiär. Vi hade bokat biljetter till "Ömheten" på Viktoria, och vi såg verkligen fram emot att få se filmen.

Eleverna tyckte att det var spännande att det var pressvisning, där regissören intervjuades lite kort innan filmen började, och efter filmen skulle det bli en frågstund där regissören kom tillbaka till scenen och berättade om filmarbetet och svarade på frågor från en kulturjournalist och från publiken.

Och så började filmen. Det var en märklig film, så kan jag säga, så har jag inte sagt för mycket. Det var en massa sekvenser som utspelades på olika ställen, under olika årstider, i olika miljöer och med olika människor. Det var vredesutbrott och gnisslande borrar djupt ner i Kirunas bergshålor, deprimerade människor, folk som simmade, vattenglas som skakade, muller från marken (så att man trodde att hela berget skulle falla ihop eller något liknande), knepiga pappa-sonrelationer, hämnd, svek och lite kärlek och ömhet. Det var mängder av utkastade trådar som aldrig knöts ihop. Våra elever har i förväg fått information om att de ska skriva en text om filmen på sv-lektionen i morgon, och de tjejerna jag satt bredvid är mycket ambitiösa, så de satt tysta och bedrövade och tittade och försökte få grepp om handlingen. Som inte fanns. Eller som i alla fall var obegriplig för oss. När filmen var slut sa jag till tjejerna att inte jag heller förstod filmen, eller rättare sagt viskade för att inte såra regissören som satt alldeles i närheten. När vi klev ut från bion kom kollegan fram och låtsades torka svetten ur pannan, och så suckade han och konstaterade att det var en mycket mörk och knepig film.

Så nu ska det bli väldigt intressant att få läsa elevernas filmanalyser i morgon!