neverkeso

När jag var liten bodde jag i Stockholm på vintrarna och på en bondgård utanför Vimmerby i Småland på somrarna. Tant Maj på gården var min pappas kusin, så hennes två söner Börje och Leif var alltså våra sysslingar. 

Leif var 6 år äldre än jag och gudomligt snäll och tålmodig. Mina syskon och jag lekte så många fantastiska lekar hela dagarna med våra roliga sysslingar. Och även sysslorna på gården var roliga. Det var roligt att få hjälpa till att lotsa in korna från hagen mitt på dagen när det var dags för mjölkning, och det var jätteroligt att sätta fast mjölkmaskinerna på spenarna och titta på när korna mjölkades. Medan de stod och mumsade på hö viftade de lite lyckligt undan envisa flugor med svansarna medan den varma mjölken pumpades in i en jättebehållare. När kossan var färdigmjölkad hällde vi alltid i lite av den skummande mjölken i en hink, och så fick de halvstora kalvarna dricka mjölk ur hinken. Om man stack in handen i kalvens mun kunde man känna den sträva tungan, och det var naturligtvis otroligt roligt. När hela mjölkningsproceduren var klar fick korna vandra tillbaka ut i hagen, och så fick vi barna springa och hämta ägg i hönshuset. Det var absolut ingen hönsfabrik, utan hönsen gick omkring helt fritt på gården och skorckade lite. Äggen hamnade kanske inte alltid inne i hönshuset, men tillräckligt  många för att det skulle räcka till mat och bak i alla fall.

Det fanns massor av äventyr bakom varje grästuva och i varje skogsbacke och hage. De mörka vindarna och alla uthus ska vi inte tala om. Och den hisnande känslan att hoppa från bjälkarna rakt ner i det mjuka höet.

Livet var som i Tomtebobarnen, och allt var spännande. Och hela tiden var Leif där och hittade på nya platser att undersöka, nya ställen att träna balansgång och nya djur att klappa och pyssla med. Jag hade en groda som jag pysslade om en sommar. Jag vet inte nu hur länge jag hade den lilla grodan i en kaffekanna och matade den med flugor och andra insekter. Det kanske bara var några dagar, även om det känns som om det var en hel sommar.Den sommaren när jag var fyra år tränade Leif och jag upp förmågan att fånga fjärilar med våra kupade händer, och så sprang vi till det gamla utedasset där det satt en gammal plansch med en massa olika fjärilar, så att man kunde läsa deras namn. Leif fick kämpa för att läsa, så han stakade sig igenom fjärilens namn om och om igen, tills han kunde lista ut vad fjärilen hette. Jag var en hängiven beundrare och lyssnade uppmärksamt på Leif när han kämpade sig igenom raden av bokstäver medan han ljudade och läste.

Han var en tålmodig biologilärare och gick snällt till planschen och läste så fort jag hade fångat en fjäril. Med tiden hade jag lärt mig de flesta fjärilarnas namn, och på hösten upptäckte min mamma av en slump att jag faktiskt hade lärt mig läsa på kuppen, fast jag bara var fyra år. Det var Leifs förtjänst och hans tålmodiga läsande och ljudande.

Hösten kom och jag saknade Leif alldeles oerhört, och älskade honom djupt i mitt hjärta som bara en fyraåring kan älska.