neverkeso

 Strax innan jag skulle börja i skolan flyttade min familj från Stockholm till ett litet samhälle på landsbygden. Vi hamnade i ett villaområde med ganska många barn i samma ålder som vår syskonskara. En av pojkarna som bodde där var alltid glad och snäll. Hans familj hade flyttat från norrland till det lilla samhället, och hela familjen var lika snäll och alla var så trygga och hederliga.

Den här killen och jag hamnade i samma klass, och vi blev väldigt bra kompisar, för jag tyckte att det var så skönt att han alltid vågade stå emot andra killars påtryckningar, så han vågade alltid vara lika snäll. Det fanns inte så många tjejer i min ålder där vi bodde, så jag lekte mest med tre killar som gick i min klass. Det fanns några i klassen som försökte sig på att larva sig och antyda att killen och jag var kära i varandra. I stället för att bli arg och slåss (vilket de andra hade hoppats på) sa han med ett vänligt leende:

- Ja, vi är jättekära och vi kommer att gifta oss när vi blir stora!

Och då var det inte lika kul att kommentera längre! :)

 

Nu gifte vi oss aldrig med varandra, men vi hittade däremot varandra på facebook för ett par veckor sedan! Han verkar fortfarande vara lika snäll, vilken tur att sånt inte går över.