Nya utmaningen nummer 54: Finns det tillfällen då en nödlögn är ok?
Oj, vad jag känner igen det du skriver! Det finns en i min omgivning som är sån, numera orkar jag inte bry mig faktiskt...men jag tycker synd om människan som inte förstår att sanningen är så mycket bättre än att trassla in sig i en härva som är svår att ta sig ur...
sen finns det de som inte riktigt vet att det är en lögn heller. Då är det inte lönt att göra annat än vara tyst och lyssna. Fast å andra sidan kanske det mera är en osanning än lögn, om jag tänker efter...
Jag har haft vänner/människor i min närhet som just aldrig verkar berätta sanna saker. Och det blir ju mycket märkligt när man inte ens litar på att de tog bussen imorse.
Men jag vet också att jag av någon anledning ofta själv har känt att jag inte velat berätta något. Helt triviala saker oftast. Känslan har varit att jag skulle ha blivit bedömd eller ifrågasatt om jag sagt som det var och har då istället valt att säga något annat - trots att det inte alls spelar någon roll. Det är bara för vissa människor dock. Men det är ju märkligt att jag har det behovet.
Ett tillägg. Oftast har jag nog undvikit sanningen i sammanhang där jag känt att jag i alla fall inte skulle blivit trodd. Och det är ju sorgligt att behöva ljuga i sådana sammanhang. Men ja, så är det nog.
Mytomaner kallas dom..jo då har träffat på såna =(
Kramen
Mmmmm jo då jag har ett praktexempel på detta..numer korsas inte våra vägar längre..vilket jag är glad för..du vet hon kunde liksom berätta samma historia om o om igen men med olika innehåll. Ena stunden kostade det nya köket..30 000..nästa gång..45 000..och resan kunde kosta alltifrån bara 6500 till 15 000. Då är det väldigt svårt att tro på något sedan. Och dessutom är som "to much" :)