Jag blev aldrig pojke mer
I fredags satt jag och åt lunch tillsammans med vår spansklärare, som vi kan kalla Juan. Vi satt och pratade om våra ägghalvor och senapssillen och andra lättsamma saker. Plötsligt tappade någon ett par glas i golvet, så att ett skarpt ljud uppstod. Det var nästan skrämmande att se hur Juans ögon plötsligt förändrades och för ett ögonblick fylldes av panik och ångest.
All ytlighet i samtalet var som bortblåst, och jag frågade om han fick obehagliga associationer av ljudet. Och visst var det så.
Han kommer från Chile, och hade varit tvungen att fly när Pinochet genomförde sina massavrättningar på Estadio Chile. Han berättade att han var sjutton år när det hände.
- Jag var en pojke på sjutton år, och jag flydde upp i bergen. När jag flydde slutade jag att vara pojke, och så blev jag en gammal man, berättade han med sorgsna ögon. Jag blev aldrig pojke mer.
För några år sedan hade han rest tillbaka till Chile på semester, och han hade besökt Idrottsstadion tillsammans med sin son. Sonen hade svårt att förstå vidden av det som hade hänt, men Juan hade tyckt att det fortfarande stank av krut inne på stadion, och han kände nästan förakt när han såg alla vitmålade väggar. Han kunde fortfarande minnas hur smutsigt och vidrigt det hade varit när Allendes demokrati störtades med vapen och våld.
Och trots att det har gått så många år kan ett skarpt ljud på bråkdelen av en sekund framkalla alla obehagliga minnen.
Ni som inte har hört talas om Victor Jara kan läsa mer om honom här
All ytlighet i samtalet var som bortblåst, och jag frågade om han fick obehagliga associationer av ljudet. Och visst var det så.
Han kommer från Chile, och hade varit tvungen att fly när Pinochet genomförde sina massavrättningar på Estadio Chile. Han berättade att han var sjutton år när det hände.
- Jag var en pojke på sjutton år, och jag flydde upp i bergen. När jag flydde slutade jag att vara pojke, och så blev jag en gammal man, berättade han med sorgsna ögon. Jag blev aldrig pojke mer.
För några år sedan hade han rest tillbaka till Chile på semester, och han hade besökt Idrottsstadion tillsammans med sin son. Sonen hade svårt att förstå vidden av det som hade hänt, men Juan hade tyckt att det fortfarande stank av krut inne på stadion, och han kände nästan förakt när han såg alla vitmålade väggar. Han kunde fortfarande minnas hur smutsigt och vidrigt det hade varit när Allendes demokrati störtades med vapen och våld.
Och trots att det har gått så många år kan ett skarpt ljud på bråkdelen av en sekund framkalla alla obehagliga minnen.
Ni som inte har hört talas om Victor Jara kan läsa mer om honom här
Kommentarer
Postat av: Hanna
Det är så svårt att förstå sånt när man är uppväxt i trygga Sverige.
Postat av: Ninni
Åhh jag blir tårögd! För flera år sen var vi på Cypern då träffade vi en familj, han var flykting från Chile han berättade mycket hemskt!
Man behöver höra och påminnas ibland om hur otroligt bra vi har det...stor kram
Postat av: Ingrid
Så hemskt att bli skrämd av ett glas och sen minnas allt som hänt i sitt hemland...tragiskt.
Tråkigt att tvingas bli vuxen i ett nafs.
Ha en fortsatt trevlig söndag
Kram Ingrid
Trackback