neverkeso

Är det dimman som ligger tät och gör hela världen till ett grått töcken som gör det, eller är det Allhelgonahelgen med påminnelsen om att det är så många kära som har lämnat oss som gör det, eller är det de allt kortare dagarna som gör det, eller är det känslan av att jobba för hårt utan att få ny energi påfylld som gör det, eller är det helt enkelt så att det ligger i luften idag, men jag känner hur melankolin sveper runt i rummet och sträcker sina knotiga fingrar mot mig för att gripa tag i mig. Jag försöker ducka och parera, men varje gång de utsträckta händerna nuddar mig känner jag hur det sticker till lite och ett litet mentalt sår har uppstått, och det krävs tid och omsorg för att det ska läka.

Botemedlet brukar vara skratt och värme, långa naturpromenader och lungor som fylls av ny, ren luft.