Nya utmaningen nummer 70: Något som verkligen fick mig att skämmas

Jag har väl gjort tabbar i olika sammanhang under mitt liv, så att jag har känt att jag har sagt eller gjort något dumt, men det jag har känt mig allra mest skamsen över ligger många år tillbaka i livet.
Jag gick i gymnasiet i Södertälje, och bodde i en liten lägenhet på promenadavstånd från skolan. Jag gick på fyraårig teknisk linje, och vi höll till på övervåningen. På undervåningen fanns några salar där en särskola bedrev undervisning för grundskolans senare år och gymnasiet.
En av killarna i den klassen blev antagligen lite förälskad i mig, och kom varje dag och mötte mig när jag närmade mig skolan. Först tyckte jag att det var lite gulligt, men när han mötte mig varje dag blev jag nästan lite rädd. Han kunde inte prata ordentligt, så jag begrep mig inte på honom, och jag var kort och klen och visste inte hur jag skulle försvara mig om han skulle vilja ha lite mer fysisk kontakt.
Vid den här tiden var jag aktiv i Amnesty och arbetade ideellt i flera olika sammanhang för människors rättigheter. Jag skulle kunna ge min högra arm i min kamp för människorätt, och jag uttryckte mig aldrig, aldrig nedsättande om andra människor, vare sig det handlade om medfödda eller förvärvade problem av olika slag.
Och ändå gjorde jag det klumpiga jag sedan gjorde!!
En dag försökte killen krama om mig på parkvägen, och jag blev livrädd och sprang in mot skolan. Inne i skolan träffade jag de tre killarna som var mina bästa kompisar (det fanns ju i stort sett inga tjejer på teknisk linje) och så ville jag ha lite stöttning från dem, så jag sa:
- Åh, vad jobbigt med den där muppen som förförljer mig varje dag!
"Muppen" sa jag! Jag som alltid skällde på människor som uttryckte sig på det nedlåtande viset!
Och då kom nästa pinsamhet! En av kompisarna frågade vilken av killarna jag menade, så vi gick ut på gården så att jag kunde peka ut min uppvktande kavaljer. Och då sa min kompis:
- Jaha! Det där är min lillebror!
Jag skämdes som en hund, ingen lucka i marken fanns att hoppa ner i, och det var ingen idé att försöka förklara bort det jag hade sagt.
 
 

Kommentarer
Postat av: Ninni

Ohh oops jobbigt, men du det är nog preskriberat vid det här laget =)

Kramen

Svar: Jag hoppas det!
Fia

Postat av: irene

iiiihch så pinsamt

Svar: Verkligen!
Fia

2013-08-31 @ 13:42:08
Postat av: Anna Filipendula Rudbeckia

Näääe jag dööör så pinsamt..det är ingen kul alls när man råkar säga så ..men ganska skoj så här efteråt..

Du får mig att le med dina tokhärliga utmaningar. Du har ett sätt att förmedla dina tankar o känslor som träffar mig rakt i magen. Jag läser varenda ord och ler hela vägen.Kramilkram på dig.


Svar: Kram!
Fia

2013-08-31 @ 18:20:59
URL: http://filipendula.blogg.se
Postat av: Anna-Lena

Usch... pinsamt är väl bara förnamnet.

Svar: :)
Fia

2013-08-31 @ 19:34:40
URL: http://mammselen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback