neverkeso

Jag var på Fotografiska i går och tittade på deras fantastiska utställningar. Bland annat har de en stor utställning med bilder av Sally Mann. Hon har blivit känd för att hon har tagit många väldigt speciella bilder på sina barn. Dessutom har hon tagit en massa bilder på Body Farm, där döda kroppar ligger utspridda i olika stadier av förruttnelse. Där pågår rättsvetenskaplig forskning, och de döda kropparna kommer från människor som har donerat sina kroppar till vetenskapen. Nedbrytningen och förruttnelsen av kropparna dokumenteras noggrant för att underlätta bedömning vid olika brottsplatser, mord mm. Jag tyckte att hennes bilder var ganska obehagliga, även bilderna på hennes barn. De var nästan alltid nakna på bilderna och det kändes olustigt att de skulle exploateras på det viset, och känslan förstärktes när jag tittade på en dokumentärfilm som visades i anslutning till utställningen. Det kändes som att barnen var så vana vid att posera i sin nakenhet att de inte tyckte att det var konstigt. Jag tycker inte att det är ett dugg fel att ta bilder på nakna barn i naturliga situationer, men de här bilderna kändes så utlämnande, som om barnen inte hade någon integritet.

De bilder jag tyckte allra mest om var en utställning som visade OS-hjältar, och stora OS-händelser. Där fanns många suveräna ögonblicksbilder och bildtexter som många gånger rörde mig till tårar. Jag kan till exempel inte se bilder av Carolina Klüft utan att bli en smula tårögd.

Utanför Fotografiska satt en kvinna med en av de vackraste hår jag någonsin har sett. Har ni någonsin sett en bättre illustration till begreppet "Hon har eld i håret"?