neverkeso

Ibland behövs det bara en liten detalj för att väcka ett gammalt minne. Jag tog en fika på Paradiset idag när jag var ute och handlade. På bordet stod ett par ströburkar. Precis den modellen på kryddburkar som jag alltid har varit så förtjust i. 

När mina barn var små hade vi ett familjeföretag - en målerifirma. Först gick det väldigt bra, även om det innebar mycket jobb. Det var roligt att få ha ett eget företag och kämpa för att få ett bra rykte och bra ruljans på firman. Men så plötsligt var det kris i hela Sverige och massor av företag gick i konkurs. Det var som ett dominospel. Det ena företaget puttade omkull nästa, och nästa, och nästa.

Vi var på väg mot konkurs, och hade så otroligt ont om pengar. Man fick vända på vartenda korvöre, och försöka trolla så att barnen skulle få kläder på kroppen och mat i magen. Vårt ekonomiska system i Sverige innebär stor trygghet för de flesta, med fungerande skyddsnät för nästan alla. Men om man var en liten firma, ett litet familjeföretag slogs allt verkligen omkull.  Man har inga hemliga källor att ösa ur, och så länge man är företagare kan man inte räkna med ekonomiskt stöd från till exempel kommunen, för då finns det regler som gör att de inte får "sponsra" ett företag. Och det finns ingen koncern med förlustfirmor som vävs in i en stor verksamhet för att trygga alla även vid svåra tider. Man är helt ensam. Man får snabbt minskade inkomster. Och man måste ändå fortsätta, hitta sätt att få material för att utföra arbete, och så får man hoppas att kunderna betalar fakturorna snabbt så att man kan betala för varorna. En vidrig situation som innebär mycket oro, och mycket trolleri för att barnen inte ska behöva lida.

En dag var jag inne  i Stockholms city med en av mina döttrar. Vi strosade runt, och när vi kom in i en fin köksbutik tyckte dottern att vi skulle köpa något riktigt fint för att piffa upp hemma. Vi gick runt och tittade på alla fina saker i affären, och jag visste ju att vi inte kunde köpa något dyrt och fint.

Men så fick vi syn på kryddburkarna, och min dotter visste att jag älskade den modellen, så hon gföreslog att vi skulle köpa två burkar och ta hem. Sagt och gjort.

Vi köpte två burkar, och när vi kom hem fyllde dottern den ena med peppar och den andra med salt, och sen fick de en hedersplats på en liten söt bricka mitt på matbordet.

 

Det löste sig så småningom med firman - med blod, svett och tårar - och kryddburkarna är fortfarande väldigt omtyckta.