neverkeso

....festligt att du lever än....

 

 

 

Jag tillbringar i stort sett hela sommaren i vår stuga i Värmland, men jag hade bestämt mig för en dagsresa tur och retur till Stockholm för att fira tre sammanslagna födelsedagar i familjen. 

Jag hade beställt biljetterna i god tid och fått aviseringarna via mail, och som sms till mobilen, så allt kändes väldigt tryggt.

Avresan från Sunne var strax efter sex på morgonen, så min snälla sambo klev frivilligt upp i ottan och skjutsade mig till stationen. Vi vinkade av varandra och jag stod lite småhuttrande i den klara morgonluften. Det var lite friskt i luften, även om solen var på väg att skänka oss ännu en ökenhet dag. Om det fanns en gräsmatta i närheten som visade minsta lilla livskraft med minsta lilla klorofyllgröna strå, skulle den definitivt förvandlas till samma knastrande, livlösa halmliknande markbeläggning som övriga före detta gräsmattor i omgiviningen.

Men hur som helst, jag stod där och betraktade morgonsolen och väntade på tåget. Jag hade hittat en liten morgontidig butik precis bredvid stationen, så jag räknade med att klara resan med hjälp av en flaska mineralvatten, en inplastad macka och en banan.

Det kändes lite skumt att det bara var jag som stod där på perrongen. Det var ju inte så himla många minuter tills tåget skulle avgå.

Då knastrade det till i högtalaren, och en iskall, mekanisk röst berättade att tåget var inställt. Det var allt. Tåget var inställt. Ingen information om alternativ eller ersättningsbussar eller så. Bara den korta informationen om att tåget var inställt. Det är inget vidare roligt budskap klockan sex på morgonen om man har bokat och betalt och fått bekräftelse på en biljett till en resa som kräver genomtänkt logistik med flera byten där anslutningar måste fungera.

Det fanns ingen peronal på plats att besvara frågor eller hjälpa till. Inget telefonnummer att ringa till för att få hjälp eller service. Ingen information på den lilla ljusblå displayen på biljettautomaten nedanför ljusskylten. Vänthallen var upplåst, men luckan till biljettkontoret/informationen var stängd.

Jag såg en liten dörr på glänt på stationshuset. Jag gick dit och ropade hallå. Ut kom en man med en tallrik filmjölk i handen. Han åt sin filmjölk och såg glad ut.

"Är det sant att 6.19-tåget är inställt?" frågade jag, och hoppades att det inte skulle var apå det viset.

"Nej, tåget är inte inställt!" sa han med övertygelse.

Jag blev givetvis glad, men sa ändå: "De sa på högtalaren att det var inställt"

Han tog ett par skedar till av sin filmjölk och mumlade för sig själv. Det lät som om han sa till sig själv omväxlande att tåget skulle gå, och att det var inställt.

Plöstligt sa han: "Jo just det, TÅGET är ju inställt!"

Jag tittade på klockan som tickade lite för snabbt för min smak just nu, och frågade:

"Finns det några ersättningsbussar, eller något annat alternativ?"

"Hördu det vet jag inte, jag har liksom varit lite ledig, och vet inte hur det är med den saken."

Strax bakom stationshuset kunde man skymta en gul buss som kom inkörande. Det stod "Karlstad" på bussens skylt, så jag frågade:

"Kan det där vara ersättningsbussen? Det står Karlstad på den"

"Ja, du det vet jag inte. Jag har varit lite ledig, och vet inte hur det är med den saken."

Jag tackade mannen och halvsprang mot bussen. Jag frågade chauffören om det var en ersättningsbuss och om jag kunde åka med på min biljett. Jag visade upp biljetten på mobilen och det gick bra att åka med.

"Men det här är ordinarie buss. Den tar mycket längre tid än ersättningsbussarna."

"Jaha, kommer det att komma en ersättningsbuss?"

"Det vet jag inte. Det berättar Värmlandstrafiken aldrig för oss."

 

Jag klev på bussen med insikten att sannolikheten för att hinna med anslutningståget i Karlstad var minimal. Det gick att hitta tidtabellerna genom att surfa lite på mobilen, och jag hoppades länge att det skulle gå att hoppa av bussen i Kil och hoppa på Stockholmståget där, men det visade sig att vi kom fram till Kil en kvart efter att tåget hade passerat där.

Så jag fortsatte till Karlstad, nästan en halvtimme efter att mitt tåg hade gått, och nästa tåg mot Stockholm skulle gå 50 minuter senare. Då gick jag in på stationen för att gå till luckan och lösa byte av biljett. Luckan var stängd och stationen obemannad. Det stod en rad biljettautomater, och så fanns det en mynttoalett där.

Jag gick bort till ett cafe och köpte en fika, och försökte hitta en lösning med hjälp av SJ:s hemsida. Där fanns bara möjlighet att boka och köpa biljetter, historik över SJ och lite annat. Inget telefonnummer där man kunde få hjälp. Under kundkontakt fanns det en mailfunktion, med en garanti på svar inom 24 timmar eller liknande. Och jag hade 40 minuter på mig att omboka min biljett. Till slut hittade jag en chatfunktion, och efter en liten stunds väntan fick jag kontakt med en kille. Jag förklarade vad som hade hänt, och så fick han mitt bokningsnummer. Nu var det 14 minuter kvar tills nästa tåg skulle gå.

Killen undersökte ärendet och kom med beskedet att han inte kunde göra något, utan det var Värmlandstrafiken som var ansvariga för förseningen, så det var de som skulle ersätta mig, och så fick jag ett nummer till Värmlandstrafiken. Innan vi avslutade chatten skrev jag att jag i vilket fall som helst skulle gå ombord på tåget, och så undrade jag vad som skulle hända om det inte hade löst sig med biljetten.

Det fick jag inget svar på.

Nu var det 8 minuter kvar tills tåget skulle gå, och jag ringde till Värmlandstrafiken. Där fick jag prata med en kille som fick veta allt han behövde veta om mitt ärende. Han bad mig vänta kvar i luren medan han ringde ett annat nummer. Det var 5 minuter kvar tills tåget skulle gå. 

Killen återkom och sa att de skulle ordna den nya biljetten. Jag förklarade att det bara var några mintre tills tåget skulle gå, och då lovade han att ringa till det inkommande tåget och ordna min biljett.

Vi avslutade samtalet och tåget rullade in på stationen.

När jag klev in på tåget hittade jag en tågvärd som log och frågade om jag var den damen som precis hade blivit ombokad. Jag bekräftade att det var så, och så fixade han lite fika och en bra sittplats, och så var jag på väg igen.

Jag kom till Stockholm nästan en och en halv timme senare än beräknat, men jag hann fixa med det jag skulle innan jag åkte till kalaset.

Efter några timmar med tårta, saft, bullar, kramar, skratt, och trevliga samtal med trevliga människor var det dags att åka tillbaka till Värmland igen. Och tänk, då gick alla tåg och bussar i tid.