neverkeso

Jag hade precis varit och lämnat blod, och var på väg hem igen längs kajen, hukande under mitt paraply. Och då stod den där på kajkanten och såg liksom deppig ut. Den bara stod och tittade på det blyertsgrå vattnet medan stora droppar sköljde över den lilla fågelkroppen. Jag kände lite ömhet för den lilla stackaren när den stod alldeles orörlig och en stor droppe hängde på yttersta tippen på näbben, och fågeln såg uppgiven ut. När jag satte mig på huk och fotograferade den trodde jag att den skulle flyga sin väg, men den vände sitt ansikte mot mig och tittade sorgset in i kameran. Det var som om den ville säga: "Nu är jag trött på det eviga regnandet".