neverkeso

Jag har en förkärlek för sandaler på somrarna. De får fungera som både finskor och vardagsskor, och jag går milslånga promenader varje dag - i  mina favoritsandaler.

Igår var en kompis och jag på Utö, och vi promenerade över hela ön för att komma till en fantastisk strand med vit sand och fri horisont ända till Finland. Det tog sin tid att komma dit eftersom det var nästan en mils vandring på dammiga landsvägar, lerknottriga före detta militärvägar, grovgrusiga vägar när vi närmade oss havet, och till sist ett vådligt klättrande på klippor och hällar för att komma fram. Tyvärr gick vi lite snett sista biten så vi hamnade en bit från själva sandstranden och hamnade bland klipporna i stället. Det gjorde nu inte så mycket eftersom vi fick vara alldeles för oss själva och slapp bli störda när vi badade i de iskalla vågorna. Jösses! Det var verkligen kallt i vattnet, så där att det nästan värkte i musklerna när man klev ner bland tång och sjögräs.

När jag skulle ta på mig sandalerna igen för att gå tillbaka till båten som skulle ta oss hem upptäckte jag att de hade sett sina bästa dagar. Klackarna var väldigt slitna, och den ena såg ut som om den skulle kunna lossna. En av remmarna hade nästan gått av och hängde bara kvar med en liten flisa. Det kändes lite nervöst eftersom jag visste att jag först skulle klättra och hoppa bland klippor och skrevor, och sedan hade en milslång vandring tillbaka till hamnen. Jag höll tummarna för att skorna skulle hålla hela vägen så att jag skulle slippa gå barfota på den grusiga landsvägen.

Skorna höll, stegräknaren visade på nästan 40 000 steg, och detta firades med en immigt kall öl och jätteduktig trubadur på Dannekrogen innan båten la ut från hamnen.

Idag säger jag farväl till mina trotjänare och går och letar efter par nya likadana!