Förlåt mig för min totala noncalans den senaste tiden! Eller jag tror att du tror att det är nonchalans, men det är det egentligen inte. Jag har tänkt på dig ofta, och har även varit här och tittat till dig någon gång då och då. Det har även hänt att jag har påbörjat några inlägg, men efter att kritiskt ha granskat dem har jag kasserat dem.
Men jag kan berätta att en hel del energi försvann för några veckor sedan. Jag var och lämnade blod, och vid deras rutinkontroll av blodtrycket visade det sig att jag för första gången i mitt liv hade högt blodtryck. Jag brukar alltid ha så extremt lågt blodtryck att de frågar om jag känner mig svimfärdig, men nu var undertrycket så högt att det hamnade på risknivåer. De hade ju all statistik från alla blodgivarbesök sedan många år, så de betraktade det som en stark avvikelse, och rekommenderade mig att besöka läkare för att kolla blodtryck igen, och EKG för att se att hjärtat slog som det skulle.
Det här inträffade precis när vi hade orimligt hög arbetsbelastning på jobbet, så i vissa stunder tänkte jag att det var stressrelaterat. I andra stunder kom betydligt mörkare tankar med små gröna demoner som påminde mig om att båda mina föräldrar drabbades av allvarliga hjärtproblem.
En natt ett par dagar senare vaknade jag av att hjärtat slog som en stångjärnshammare i bröstet, och vänster arm kändes obehagligt bortdomnad. Det fick mig att ringa till jobbet nästa morgon och berätta att jag måste börja fagen med ett besök på akuten för att kolla pumpen.
Där kollade de blodtryck och EKG, och allt såg normalt ut, men läkaren bestämde sig för att för säkerhets skull remittera till en stor undersökning. Det innebär att jag har gått på flera kontroller de senaste veckorna, har haft 24-timmars EKG fäst på kroppen, och har gjort arbetsprov på testcykel, samt har lämnat blodprover, som ska kartlägga det mesta.
Jag har tänkt mycket, men har inte velat belasta någon med mina bekymrade tankar, så de har vältrat sig över mig när jag har krupit till sängs och borde somna sött. Det har gjort att jag har sovit ganska dåligt, och det fyller ju inte precis på energidepåerna. Allt har dock rullat på, och det har självklart varit många trevliga händelser, aktiviteter och möten som har fört med sig lite solsken.
Och i fredags var hela kartläggningen klar och jag fick svar på allt. Hjärtat är helt friskt och alla värden och tester ser bra ut. Hjärtläkaren konstaterade att känslan jag hade och den jobbiga hjärtklappningen är något som ofta drabbar läkare som har haft för hög arbetbelastning under en tid. Läkaren och jag föll i varandras armar och svor att bli bästisar och bundis. Nej, nu ljuger jag, men det var en lättnad att läkaren kunde bekräfta känslan, så att jag kunde gå därifrån med vissheten att alla värden och tester var bra, men att jag ändå inte hade haft en hypokondrisk reaktion.
Så nu har jag kanske en ny födelsedag - den 17 april?
Men du bloggen - visst är vi kompisar igen?