neverkeso

Efter lite trassel med besiktningstider kunde jag äntligen köra in till besiktningen i morse. När jag stod vid disken och skulle betala försökte jag informera killen om att jag antagligen skulle behöva betala förhöjd avgift.

- Nej, sånt håller vi inte på med här, sa han lite buttert och bad om 395 kronor.

Därefter bad han att få bilnycklarna och så gick han ut till bilen, hoppade in i den och körde sin väg. Och han kan inte bara ha kört en liten snäv sväng runt huset, utan han var borta en stund. Jag började undra om han tänkte knycka min fina bil. Tänk om han inte ens jobbade där, utan bara råkade passera förbi kassan just när jag stod där! I så fall hade han fått både pengar och bil av mig!

Som tur var återkom han efter några minuter - in genom en annan dörr i byggnaden, så jag hade inte sett honom där jag satt på en soffa i receptionen och festade på automatkaffe i en pappmugg.

När jag satt och väntade kom det en annan kille från besiktningshallen in till receptionen för att hämta en kopp kaffe. Jag frågade lite skämtsamt hur läget var med min bil, om det var så illa att besiktningsmannen liksom gick omkring och hulkade och grät en återhållen gråt på grund av alla fel han hittade i sin nitiska undersökning.

- Ja han borde göra det, eftersom det är en Citroen, höhö, sa han sedan.

Och då kände jag mig kluven. Jag skrattade gott åt hans skämt, samtidigt som jag kände mig väldigt förnärmad å min bils vägnar. Jag skulle vilja beskriva det som känslan hos tjuren Ferdinands mamma när de säger "men hon var en god mor, TROTS ATT HON VAR EN KO"